Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
området för denna afhandling. Hä ’det’ är nämligen såsom än
i dag uteslutande dialektiskt. Jfr Noreen Col. s. xvi.
G(h) har bortfallit t. ex. i näplij ’näppligen’ (Beronius Reb. s.
331); aldri ’aldrig’ (Putzdrummel 72), ynkli ’ynkligt’ (adv.) (Börk
Darius s. 5); jfr Columbus (Noreen s. x)[1]. Vidare i dagli’t (Börk
ib. s. 15)[2]. Detta bortfall — som är synnerligen vanligt hos
Börk — uppträder sålunda först under 1600-talets senare hälft.
’Och’ heter i Orf. o. Euryd. regelbundet åg. Denna
form, som sålunda tycks ha varit vanlig i det bildade talspråket,
har i det lägre talspråket redan blifvit å (Pickelhering, Disa 1687,
s. 38).
Svag betoning eller obetoning har äfven vållat förlust af
andra konsonantljud.
I det föregående har plä för plär omtalats. Om r-bortfall
i dylik ställning se Kock Akc. 2: 431, Ljunggren Ark. 13: 229.
Äfven presens af hafva saknar emellanåt slutkonsonant, dock
— enligt mina anteckningar — mera ofta först frampå 1680-talet,
t. ex. Prytz G I. s. 42: iagh ha, i Disa 1687: ha (3 p. sg. s. 30,
33, 36 2 ggr, 1 p. sg. s. 35, 36, 38), Börk Darius s. 46 (1688):
ha’ (3 p. sg.) samt i en visa (i dialogform) 1683 (Saml. 13: 48):
Haa (3 p. sg.). I vissa af dessa fall kan man dock fatta
formerna som konjunktiver. Så är äfven fallet med Messenius s.
10: om tu förmå. S. 62: thet iagh förmå innehåller sannolikt
den direkta fortsättningen af fsv. forma (1 o. 3 p. sg. pres. ind.;
se Sdw.). Hvad nu ha för har beträffar, förekommer denna
form hos Sven Hof (Beckman Ark. 11: 215) samt ännu i Sv.
akad. grammatik (1836) — i alla dessa fall som hjälpverb, se
Kock Ark. 13: 190.
Formen ä ’är, äro’, som jag tidigast känner från Columbus,
är den normala i hela pres. sg. i Börks Darius, som nämndt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
