- Project Runeberg -  Studier i 1600-talets svenska /
79

(1902) [MARC] Author: Elof Hellquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

området för denna afhandling. ’det’ är nämligen såsom än
i dag uteslutande dialektiskt. Jfr Noreen Col. s. xvi.

G(h) har bortfallit t. ex. i näplij ’näppligen’ (Beronius Reb. s.
331); aldri ’aldrig’ (Putzdrummel 72), ynkli ’ynkligt’ (adv.) (Börk
Darius s. 5); jfr Columbus (Noreen s. x)[1]. Vidare i dagli’t (Börk
ib. s. 15)[2]. Detta bortfall — som är synnerligen vanligt hos
Börk — uppträder sålunda först under 1600-talets senare hälft.

’Och’ heter i Orf. o. Euryd. regelbundet åg. Denna
form, som sålunda tycks ha varit vanlig i det bildade talspråket,
har i det lägre talspråket redan blifvit å (Pickelhering, Disa 1687,
s. 38).

Svag betoning eller obetoning har äfven vållat förlust af
andra konsonantljud.

I det föregående har plä för plär omtalats. Om r-bortfall
i dylik ställning se Kock Akc. 2: 431, Ljunggren Ark. 13: 229.

Äfven presens af hafva saknar emellanåt slutkonsonant, dock
— enligt mina anteckningar — mera ofta först frampå 1680-talet,
t. ex. Prytz G I. s. 42: iagh ha, i Disa 1687: ha (3 p. sg. s. 30,
33, 36 2 ggr, 1 p. sg. s. 35, 36, 38), Börk Darius s. 46 (1688):
ha’ (3 p. sg.) samt i en visa (i dialogform) 1683 (Saml. 13: 48):
Haa (3 p. sg.). I vissa af dessa fall kan man dock fatta
formerna som konjunktiver. Så är äfven fallet med Messenius s.
10: om tu förmå. S. 62: thet iagh förmå innehåller sannolikt
den direkta fortsättningen af fsv. forma (1 o. 3 p. sg. pres. ind.;
se Sdw.). Hvad nu ha för har beträffar, förekommer denna
form hos Sven Hof (Beckman Ark. 11: 215) samt ännu i Sv.
akad. grammatik (1836) — i alla dessa fall som hjälpverb, se
Kock Ark. 13: 190.

Formen ä ’är, äro’, som jag tidigast känner från Columbus,
är den normala i hela pres. sg. i Börks Darius, som nämndt


[1] I de hos Grip i Språk o. stil 1: 151 från Ristell 1787 anförda adv.
oändeli, fasli har icke »både g och t fallit», utan formerna utgå från
ändelselösa bildningar, jfr från våra 1600-talets källor ändeligh, faseligh. Icke häller
anser jag det nödvändigt att med Beckman Ark. 11: 220 härleda dylika former
ur adv. på -liga. Adv. på -lig äro under 1600- och 1700-talet (ännu hos
Bellman) ytterst vanliga vid sidan af de på -ligen, -ligan, -liga och synas mig
till en del bero på tyskt inflytande.
[2] Jfr från 1700-talet Grip i Språk o. stil 1: 151.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:03:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ehst1600sv/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free