Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en utmärkt källa för tidens talspråk[1]. Den skrifves alltid ä’.
I våra öfriga komedier uppträder det blott någon gång, då
afsikten att återge lägre eller vulgära talspråksformer är
uppenbar, t. ex. Kolmodin Gen. Aeth. s. 286, 287. Att emellertid ä
på 1680-talet tillhört det bildade talspråket, kan man sluta
däraf, att formen användes hos Börk, jfr Cederschiöld anf. st.[2].
Ipf. wa uppträder likaledes i detta skådespel (s. 46 f.;
jämte war). Wa förekommer äfven hos Columbus[3].
Af samma anledning bortfaller äfven slutljudande l. Skaa
(3 p. sg.) ’skall’ har jag antecknat från Brasck FP s. 57 samt
ska Disa 1687 (Saml. 13: 35) och Putzdrummel s. 82—87 å
flera ställen i sg. och plur. I Börks Darius är detta i presens
den regelbundna formen, skrifven ska’. Däremot har jag icke
funnit denna form under första hälften af 1600-talet. Från fsv.
anför Söderwall ett ex. i 3 p. sg., Kock två sådana Ark. 6: 33
(noten).
Att jämföra är te ’till’, fsv. tel (Cod. Bur.), til. Här som
ofta annars lämna oss af våra källor herdescenerna i Kolmodins
Gen. Aeth. (1659) det första exemplet: tee (s. 286).
L är redan i fsv. stundom försvunnet i kar(l). Ka(a)r(en)
förekommer hos Mess. s. 52, Asteroph. Tisbe s. 51, Rond. JR s. 85.
Ett v-ljud har möjligen bortfallit i ble’ ’blef’ (Börk Dar. s. 8);
jfr nsv. ga ’gaf’. Dock kan ipf. ble äfven fattas som en
nybildning till bli.
Ett säkert hithörande fall är däremot braa ’bra’ (Moræus
Vit. s. 407); jfr braff, brafwa (Brasck) nedan.
I alla tider har det svenska talspråket sträfvat att aflägsna
konsonanter, som omgåfvos af andra konsonantljud. Af
exempel härpå må anföras:
d: förornat ’förordnat’ (Mess. s. 218);
g (j): fölt ’följt’ (Gustaf II Adolf s. 153), men förfölgdt
(ib. s. 144);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
