Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. 149), där verbet är en ljudlagsenlig[1] utveckling af fsv. wighia.
Det motsvarande via (utveckladt som stia af fsv. stighia)
förekommer numera t. ex. i småländska dialekter. Nsv. viga beror
på inflytande från t. ex. ipf., p. pf. och från skriften. Det kan
för öfrigt ha sitt intresse, att de motsvarande formerna sija och
tija (Prytz G. I s. 6), af fsv. sighia ’säga’ och þighia ’tiga’, just läggas
i munnen på två småländska bönder; jfr småländska sia och tia.
Emellertid uppträder den förstnämnda formen äfven annorstädes,
t. ex. tiya hos Rondeletius JR s. 30, 55. Hit hör äfven blyes
’blyges’ (Brasck Ap. g. s. 146 samt i Holgeri Troijenborgh);
jfr y. fsv. blyias, blyas o. s. v. (Sdw.) till ä. fsv. blyghias. Den
ofvannämnda formen blyes bör snarast läsas blyjes, såsom
Swedbergs ordbok har, och beror på inverkan från inf. och pres.
plur. 1 och 3 pers.
Smya (Putzdrummel s. 72) motsvaras däremot af fsv. smyghia
(äldre smiugha) och icke af något smyghia. Det bör väl alltså
förklaras som beroende på en yngre öfvergång <i>gh > j</i> mellan två
vokaler — en utveckling, som enligt min mening dock icke
förekommit i riksspråksdialekterna annat än framför i. Ett
sådant fall är talspråksformen slaijes ’slagits’ (Chronander Surge
s. 50); jfr slaje ’slagit’ (Ristell 1787)[2] och mellansvenska taji,
draji o. s. v.
Den normala formen af säga är under denna tid säja.
Jfr t. ex. Messenius s. 26 (seya), s. 28, 185 (seija), s. 40
(säija), Rondeletius JR s. 7 (säija). Se äfven Noreen Col. s. xii.
Äfven af sing. pres. förekomma j-former, t. ex. tillseyer
(Messenius s. 23); men här liksom i imper. är vid midten af
århundradet g-et ännu nästan enarådande, åtminstone i skriften,
t. ex. sägh (Chronander Belesn. s. 191), säg(h)er (ib. s. 191,
Brasck FP s. 54, 55, Beronius Reb. s. 355). Däremot
förekommer j-formen regelbundet i Orf. o. Euryd. (1687). Formen
säja (säyja) är som bekant fsv.; se t. ex. Rimkr. 3: v. 4039 m. fl.
Rörande dessa former i den öfriga ä. nsv. se Andersson
Salbergs Gramm. s. 58 följ.; om säga se särskildt s. 60.
Om öfvergången af t till dh (hvilket sedan bortföll) se ofvan
s. 77 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
