Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tillsats af g förekommer i stogo ’stode’ (Gustaf II Adolf
s. 121, i ett tal från 1615), stog ’stod’ (Putzdrummel s. 74 liksom
enl. Noreen s. x äfven hos Columbus) samt beror som bekant
på analogibildning. Formen uppträder senare stundom i sådant
skriftspråk, som närmar sig talspråket, t. ex. Bellman 3: 74,
men är numera inskränkt till det senare.
Ett utmärkande drag för i synnerhet de lägre arterna af
det nysvenska talspråket är vissa assimilationer, som ej
tillåtas i skriftspråk eller det mera vårdade umgängesspråket.
I detta afseende har sedan 1600-talet — säkerligen under
inflytande af konservativare skriftformer — en tydlig reaktion
gjort sig gällande. Af dylika, oftast från fsv. härstammande
uttalslättnader, som under denna tid synes hafva varit betydligt
mera tolererade än nu äfven inom språkets något högre lager,
framhåller jag särskildt ll för ld, nn för nd och ss för ds, ts[1].
Exempel på ll af fsv. ld (eller i vissa fall urgermanskt
lþ[2]) äro:
ell ’eld’ (Mess. s. 74) jämte eeld (s. 77); fsv. -ld- och -ll-;
gul(l) ’guld’ (Mess. s. 5, 25, 47, 54, 69), i
sammansättningar t. ex. s. 25; fsv. -ld- och -ll-;
hull ’huld’ (Mess. s. 47, 54, 56, 57, 58, 63, 69); samma
uttal får väl förutsättas för huld (ib. s. 25), som rimmar med gull
(Gul), hvarvid dock uttryckligen må betonas, att man på grund
af rimmen i dessa komedier icke kan bygga något i fråga om
finare nyanser af uttalet; fsv. -ld- och -ll-;
mill ’mild’, skrifves mil (Mess. s. 22), rimmande med wil
Vill’ (af ’vilja’); fsv. -ld- och -ll-;
oskylligt ’oskyldigt’ (Mess. s. 240); fsv. -ld- och -ll-;
skull ’skuld’ (Mess. s. 148, Rond. JR s. 37); fsv. -ld- och -ll-;
will ’vild’ (the diwr wille Mess. s. 132); fsv. -ld- och -ll-.
Dessa former torde ha varit de normala under denna
tid; i nsv. talspråk äro fortfarande formerna gull, skull och —
i något mindre grad — ell ännu vanliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
