Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hendran ’händerna’ (Bengt riddare, Mess. BM s. 182), Ösgöthan
’östgötarna’ (Prytz G. I s. 25), Juthan ’jutarna’ (ib. s. 26), daghan
(s. 9), grijsan ’grisarna’ (pigan Helfred, Brasck FP s. 93, jämte
grijserna ib.) som förstadier till nsv. lägre och dialektiska
talspråksformerna hänn(e)ra, ösgöta o. s. v.[1]. Det förstnämnda
hendran utgår närmast från händren (t. ex. Lindschöld 4: 213), till
hvilken form med bortfallen slutändelse motstycken finnas i y.
fsv., såsom bøndren; jfr Schagerström Sv. landsm. II. 4: 59 samt
äfven Beckman ib. XIII. 3: 10 följ. Dylika former — hvilka
egentligen falla under följande afsnitt, där skriftspråket och
normalprosan behandlas — äro vanliga långt in i nyaste tid.
Jfr från 1600-talets slut: händren och ländren (Börk Dar. s. 32),
från 1700-talet: afgifftren J. T. Geisler Hans. 4: 372 (1719),
gästren (ib. s. 377), nättren (ib. s. 381), brödren (Bellman 1: 245)
och från 1800-talet, Tegnérs Svea: Fädren, som skåda hur
striden sig vänder, / klappa från högen i dimmiga händer.
Andra anföras af Kock Sv. landsm. XV. 5: 35 följ., där de väl
med rätta uppfattas som analogibildningar.
Om sådana talspråksformer som lijfwe ’lifvet’ se ofvan
s. 78.
En talspråksform (dock möjligen med vulgär anstrykning)
är vidare kläna ’kläderna’ (Putzdrummel s. 72). Det mera
vårdade språket har ännu hos Rond. JR kläden; senare uppträder
kläderna, hvarom nedan. Denna senare form användes också
af Putzdrummel s. 79, då han skämtsamt ger sitt tal en högre
lyftning.
Vidare må erinras om några pronominalformer, som
då liksom nu säkerligen uteslutande tillhörde talspråket,
nämligen di(j) och dom. Båda har jag anträffat hos Putzdrummel
(1687). Di(j) förekommer i ack. s. 72[2]. Ännu mycket tidigare
uppträder den gamla dativformen dom, fsv. þom, nämligen hos
Rondeletius JR s. 48.
Om mej, dej se s. 82.
Om tilltalsordet ni har redan talats. Det konstrueras i
Putzdrummel vanligen med verbformen i 3 p. pl.: Ni kunde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
