Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ap. g. s. 32 har jag antecknat j är, från Chronander Bel. s. 121
i sön ’I vägren’, från Kolmodin Gen. Aeth. s. 300 låts (3 p. pl.)
för låtas i bet. ’låtsa’. Vanliga äro sådana former hos Börk
Dar. t. ex. lär i (s. 12), I wet (s. 28), I som . . synnes (ib.), Wj
kan (s. 30), wij wet (s. 31), will de (s. 34). Se äfven ex. med
subj. Ni och I från med Börk samtidig dramatisk litteratur
ofvan s. 91. — Beträffande imperfektum (af de starkt böjda
verben) har jag från de 64 första sidorna i Mess. antecknat
endast två former i 3 p. pl. af samma slag: dogh och logh mot
17 på -o och -e; från Börk Dar. s. 12 bar I [1].
I fråga om verben må till slut anmärkas, att jag i Moræi
Vit. s. 405 (1685) först funnit formen låtsa(s), lagd i skökan
Bacchis’ mun. Säkerligen tillhörde detta nya verb vid denna
tid uteslutande talspråket. Om de normala uttryckssätten för
’låtsa’ se nedan.
Det i nsv. dialekter och i dialektiskt fargadt språk (i sht i
Västerg.) förekommande adverbet lel(l) ’likväl’ stod under
1600-talet säkerligen högre på rangskalan än nu. Det användes af
jungfru Maria hos Kolmodin Gen. Aeth. s. 274; vidare
förekommer det i Urban Hiärnes Rosimunda 1665 (Noreen-Meyer
s. 131), i Columbi Mål-roo (ib. s. 149), hos Lucidor (ib. s. 182).
Men till normalprosan synes formen icke ha trängt.
En talspråksform är äfven fälle ’nog, alltid’ (Eulalia uxor,
Brasck Ap. g. s. 124), vanlig i nsv. dial., liksom också fulle
(Disa 1687, s. 46).
Genom felaktig upplösning af ut i har ti (Prytz G. I s. 45,
61) uppstått; jfr Lucidor Hel. Bl. ti ett par ggr samt Columbus
ti och tå (Noreen s. xvii). Ti och tå ’utaf’ äro vanliga i
norrländska dialekter, ti äfven i norska bygdemål. Analogt ursprung
har som bekant tilltalsordet Ni (uppkommet genom felaktig
uppdelning af kunnen I o. s. v.), i mina källor först hos Disa
(1687) och Putzdrummel passim.
Af konjunktionsformer, som uteslutande tillhört
talspråket, har jag blott antecknat för’n, förn’ ’förrän’ (Columbus
s. 41, Börk Dar. flera ggr, Orf. o. Euryd. s. 70), mäns ’medan’
(Börk Dar. s. 13).
Af hithörande syntaktiska drag må följande omnämnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
