Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfriga viktigare företeelser inom 1600-talets språk - 2. Till formläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konjugationstyps utveckling faller inom följande skede (se
Söderwall Hufvudep. s. 112). Ett undantag härifrån bildar emellertid
först och främst v. njuta, hvilket tycks hafva varit det, som i
ipf. och sup. först antagit j-et. Redan förut har jag anfört niöt
från Orf. och Euryd. samt niuto från Girs (dock jämte åtnöte
från Börk). Härtill kommer sup. njutit (1594) och niutit (Orf.
o. Euryd. s. 97). Att just niuta först drabbats af denna
ombildningstendens, beror naturligtvis därpå att öfriga (mera
vanliga) starka verb med -ut- i stammen vid denna tid på grund
af ljudlagsenlig utveckling erhållit samma uddljud i inf.
och ipf., såsom giuta, skiuta, hvilka redan nu böjdes juta, jöt,
∫uta, ∫öt o. s. v. Till niutit sluta sig också nybildningarna tiutet
och giutet hos Tiällmann; ipf. heter däremot hos denne förf.
ännu töt. Bland verben med -ud- i stammen fanns, så vidt jag kan
se, intet sådant, som kunde ge anledning till en dylik
ombildning; de komma också mycket riktigt långt efter i
utvecklingsprocessen. Af verb med -ud- dyka visserligen j-former upp
under 1700-talet; men åtminstone i vissa af dem kunna dessa
icke anses ha segrat förrän under 1700-talets senare hälft. Så
torde det t. ex. icke lyckas att uppvisa något bjöd eller bjudit
före 1740. Hos Mörk (1744) förekommer ett enstaka biödo.
Men längre fram på 1700-talet blifva dylika former något
vanligare: så t. ex. hos författare, som närma sig eller återge
talspråket (men blott sådana!) såsom Bellman och Envallsson,
där bjöd och böd växla. Botin anser sig emellertid s. 168 (1777)
böra varna mot formerna bjöd(o), bjuden. Böd är också
förhärskande (eller kanske enarådande?) hos Kellgren, Leopold,
Franzén samt ännu Geijer; däremot användes bjöd mycket ofta
hos Tegnér. Ungefär vid denna tid börja också grammatici att
sätta formerna med j i första rummet, så P. Moberg s. 237
(1815) och s. 243 (1825); böd o. s. v. betecknas med »äf(ven)».
Hos Dalin (1850) angifves däremot böjningen bjuda, bjöd, bjudit
som den normala, och formerna utan j anföras som blott
stundom förekommande. Dock begagnades de — åtminstone böd —
såvidt jag kunnat se regelbundet af Odhner i dennes historiska
läroböcker från 1870-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
