Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfriga viktigare företeelser inom 1600-talets språk - 2. Till formläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka jag från denna synpunkt genomgått. Om denna
växling se för öfrigt den hos förf. Ark. 4: 291 anförda litteraturen
samt mina anteckningar ib. noten om förhållandet i detta
afseende hos åtskilliga författare från 1500—1700-talen.
Af hithörande starka former må framhållas [1]: lijtit ’litat’
(Gustaf II Adolf s. 200), jfr ipf. leet ofvan, fsv. svagt; beslutet [2],
budne (Chronander Bel. s. 116), gutit (Mess. s. 89), men giutet
(Tiällmann s. 212), luget (ännu hos Tiällmann s. 214), nutit
(Rond. JR s. 28), nutet (Tiällmann s. 212), men niutit (Orf. o.
Euryd. s. 97, ja, redan i ett språkprof från 1594), hvarom
närmare nedan, skutit [3], skutet (Tiällmann s. 212), skutne (Girs G. I
s. 144), skutten (ib., sida ej antecknad), jfr förf. Ark. 4: 297,
slutit ’slutat’ (Orf. o. Euryd. s. 82), strupet ’strypt’ (Tiällmann s.
214), sudit [4], sudet (Tiällmann s. 212), tiutet (ib.); sungit [5], sunget
(Tiällmann s. 214), sunket (ib.); twungit (Chronander Bel. s.
118), jfr s. 147; gullit [6], gullet (Tiällmann s. 214), hulpit [7], hulpet
(Tiällmann s. 214) jämte hiälpt (Börk Dar. s. 22), hvilken form
vid denna tid sannolikt blott tillhörde talspråket (se ofvan),
samt för öfrigt från Tiällmann s. 214: gnullet ’gnällt’, krullet
’krällt’, smullet ’smällt’, stulpet ’stjälpt’; suttet (C. Gripenhielm
Hans. 4: 288), bidit ’bedt’ (Gustaf II Adolf s. 144), bedet
(Tiällmann s. 213), dräpit [8], leget (Tiällmann s. 213), läset [9],
wäghit [10]; swårit ’svurit’ (Gustaf II Adolf s. 252), sworit (Girs
G. I s. iii); gnaget, grafet, målet, skafet (Tiällmann s. 212);
fullit ’fallit’ (Rel. cur., Noreen-Meyer s. 166, Börk Dar.[11]),
fullet (Tiällmann s. 213; med tillägget: rättare fallet), jämte det
vanligare fallit, -et; fånget ’fått’ [12]; wullit ’vållat’ [13] (jfr ipf. wölt
och wolte ofvan).
Krypit (Brasck MGV s. 241) bör däremot betraktas som
en talspråket uteslutande tillkommande form; jfr krupet
(Tiällmann s. 213).
Om dessa former jämföras med de s. 149 f., 156 anförda, finner
man, att åtminstone under 1600-talets förra hälft och vid dess
midt de fsv. starka konjugationerna kvarlefde i hufvudsak
oförändrade (t. ex. gälla, galt, gullo, gullit); de nsv.
utjämningsformerna bjöd(o), bjudit o. d. synas ännu ej ha uppstått, denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
