Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 FÖRELÄSNINGAR OCH AFHANDLINGAR.
bruden skulle af giftomannen erhålla. Sedan man kommit
öfverens’ härom, hölls trolofning eller fästning,” som måste
föregå hvarje lagligt äktenskap; och de blifvande makarne
kallades derefter "fästeman” och "fästeqvinna”.
Rörande arf stadgar lagen: ’"’Son är faders arfvinge; finnes
ej son, så är dotter.” Detta stadgande står i full öfverens.
stämmelse med den i forntiden gällande, i en annan landskaps-
lag uttryckta rättsgrundsatsen: ’"gånge hatt till och hufva
ifrån,” detta på det att odaljorden, ättens tillhörighet, ej
måtte öfvergå till annan ätt. I slutet af 12:te århundradet
underkastades emellertid Vestgötalagen en ny revision, hvars
frukt blef den yngre Vestgötalagen, hvilken fortfor att vara
gällande till omkring år 1388. I denna reviderade lag heter
det: "Son och dotter äro faders arfvingar; son tager två
delar och dotter en tredjedel.” Den svenska rimkrörikan med-
delar, att Birger jarl vid sin son Valdemars bröllop 1260 gif-
vit den lag, att syster skulle ärfva hälften mot broder, en lag,
som fortfor att vara gällande i Sverige ända till 1845, då
syster och broder fingo samma arfsrätt. Vestgötarne insågo
det billiga i denna "reform”, och ehuru de af ålder velat vid-
blifva "gammal lag och sedvänja”, införde de utan långt
dröjsmål den nya lagbestämmelsen i sin reviderade lag. En-
ligt så väl den yngre som den äldre Vestgötalagen egde ingen
vestgöte, som var bosatt i — Grekland, rätt att taga arf i
Vestergötland. Detta förbud, afsedt att "hämma utvandrin-
gen”, var af nöden ända till slutet af 12:te eller början af
13:de århundradet.
All dom, som fäldes, synes hafva afsett förlikning mera än
straff. Den vanliga straffbestämmelsen var böter. Men då
ett dråp skett, måste den skyldige fly till skogar och öde-
marker för att undgå blodshämnaren, ty det var icke visst,
att denne mottog böter strax de bjödos. Rätten att försona
brottet med böter var en frukt af kristendomen. Under heden-
domen gälde lagen "öga för öga, tand för tand.” Men för
att komma i åtnjutande af nämda rätt, måste vissa lagliga
Oriqir
pigitized by (SOC gle PRINCETON UNIVERSITY
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
