En evig oro själen mystiskt plågar
Så länge än för grusets fröjd hon brinner
Och för Äonen, som dess jordlif spinner,
Af suckar ammad offerelden lågar.
Men knappt hon sansas och försaka vågar
Ett diktadt godt, hvars blänverk dock försvinner,
Förrän hvad sannt och evigt är hon vinner,
Hvadt hjertats dolda saknad efterfrågar.
Med Guds tillsamman flyter hennes vilja
Och får i arf hans rikes herrligheter
För Jordens låga rosor och metaller.
Ej Tid och Rum, ej Väldigheter skilja
Den höga från sin lott i himlens eter
Och aldrig gudalifvets blomma faller.
Ej något mättar själens eldbegär
Af allt hvad Tidens grymma makter skänka.
För hennes blickar andra kronor blänka,
Ett annat mål bestämdt för henne är.
Hvad henne ljuft med känslor fylla plär,
I milda glädjedrömmar henne sänka,
Ett jordiskt sinne mäktar det ej tänka,
Ett dödligt öga det ej skåda lär.
Ett vilddjurshem är denna värld, en öcken.
Ur korsets skygd hon lyfter glad sin blick
Högt öfver vintergatans ljusa töcken.
O! att hon snabba dufvovingar fick!
Nog vet hon arken dit hon flyga ville
Ur flodens svall, i forna syskons gille.
