Se ekens strid mot stormarne på fjällen,
hör suckarne av lundens näktergal,
då mossan växer lugn och kall på hällen
och musslan sover i sitt gyllne skal.
Ju högre liv, ju större kval du röner -
ett kors är denna värld för ljusets alla söner.
Milt ängens ros på grästapeten blänker,
av västan kysst ur vintersömnen opp.
Sitt fromma huvud rodnande hon sänker,
och blygt ur tårar ler dess rädda hopp.
O arma blomma! Om dig själv du kände,
ej flammande din kind - en glödhet tår den brände.
Se turturduvan! Mellan skogens tallar
i klyftans djup hon valt sitt trygga bo.
Med rädda ljud hon på sin älskling kallar
och vingen flaxar utan rast och ro.
Ack, sorgsna fågel, kände du min trånad,
en brudgums kyssar då ej svalkade din brånad.
Vart skall jag fly? Mitt fångvalv är azuren.
Det famnar mig hur fjärran än jag går,
och djupt i ödets koppartavlor skuren
min dom evärdligt för mitt öga står.
Ack, upp mot mig sig tusen vittnen häva,
och stjärnorna mitt blod med hämndens blickar kräva.
Se, fruktansvärt på eterns valv de skimra,
med skarpa svärd bevakande min stig,
och dunkla stunder under molnen timra
ett skyhögt kors i natten upp för mig.
Vart skall jag fly? Ack, dödens kalk är bräddad,
åt mig en iskall säng i jordens sköte bäddad.
Hör upp, o själ, att mot ditt öde strida,
ej straffets kedjor du förgäves bär.
Den minsta blomma skaptes för att lida
och dödens smärta livets villkor är.
Ett gränslöst tempel rymden är, där alla
Guds barn som offerlamm vid tidens altar falla.
Så bäva ej vid straffets vissa möte,
i marterskruden jublande dig kläd.
Det korn som dött i jordens dunkla sköte
står åter upp, en gyllne himmelssäd.
Blott smärtans djupa hemlighet dig renar.
Blott korset alla liv med himlarne förenar.
