Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behandlades vårdslöst och upplöstes i persifflage. Ett af
Aftonbladets första nummer innehåller dess program för
den literära kritik, som skulle komma att utöfvas i tidningen.
Det heter deri bland annat:
"En sund kritik, en kritik ur höga synpunkter, efter
stora principer, höjer sig till rangen af vetenskap. Den
måste då vara fullt medveten af sitt ändamål, klar och
motiverad, måste känna konstens väsen och betydelse i
allmänhet och särskildt uppfatta hvarje konstverk såsom
ett helt för sig, förstå dess karakter och inse dess
syftning. Kritiken efter mönster liksom går baklänges; den
lefver för och i det förflutna. Hvad ett arbete är i och
för sig sjelf, är en sak hvarmed denna kritik icke befattar
sig: den säger endast hurudant detta arbete skulle varit,
om det blifvit författadt af den eller den berömde
författaren eller efter hans "godkända" föresyn. Den låter
sålunda sällan något verk vara hvad det är, syfta dit det
vill och gälla hvad det kan. En författares namn är för
den samma ofta mer än hans verk."
Ny börjande förmågor blefvo, då de verkligen gjort sig
förtjenta deraf, på allt sätt omhuldade i Aftonbladet, dels
genom välvilliga recensioner, såsom af Fredrika Bremers
förstlingsarbeten, dels genom intagning af goda poetiska
alster af förut okända storheter, t. ex. Sehlstedt, hvars
"Norrländingens hemlängtan" finnes tryckt i Aftonbladet 1833.
En stackars obskur dramaturg hade under titeln
"Eolsharpan" utsändt en samling missfoster, hvilka blefvo
förskräckligt åtgångna i Aftonbladet. Men vid sidan af
hvad denne tagit ur egen fatabur, hade han äfven stulit
åtskilligt från Nicander och Ling, och det lustiga i
Aftonbladsrecensionen är, att detta tjufgods blir icke endast
konfiskeradt, utan sedermera, till stort men för de
ursprungliga författarne, i enskildheter undersökt af recensenten.
Det är icke så mycket prålaren med lånta fjädrar, som
här får sitta emellan, utan fast mera Ling och Nicander
bli med mycken qvickhet hudstrukna.
Det är egentligen i kyssar – anmärkes det – som
Nicanders frikostighet består. Alrik och Hulda (i
Runesvärdet) gifva hvarandra vid deras afsked omkring ett
halft dussin af olika sorter såsom lågande kyssar, heta
kyssar o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
