Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från riksdagen 1847-48 - 2. Den 17 november
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2.
Den 17 november.
Salongsbänken, hvarpå jag låg, var hård och
obeqväm, och jag sof ej mycket. Ej heller vakade jag; ty en
menniska vakar, enligt min åsigt, ej längre, än hennes själ
är i full verksamhet, och lefver, enligt samma åsigt ej
längre, än hon vakar. Vore en sådan teori gällande, skulle
beräkningen af vår lefnadsålder utfalla bra knapp, emot
hvad nu är händelsen. Mången sjuttiåring blefve då
reducerad till en fjorton dars gammal barnunge,
När det dagats, gick jag upp på däck och skaffade
mig en kopp kaffe. Då jag skulle njuta dess sista droppar,
kom mitt hufvud i fyratiofem graders lutning mot
horizonten, så att Riddarholmskyrkans nya torn, hvilket jag
förr ej sett, fullständigt afmålade sig på min näthinna.
Det kan visserligen ej mäta sig med det gamla tornet,
men är likväl ett oklanderligt torn, ett torn, som man
måste vara belåten med, särdeles om man besinnar, att
Sverige, då det skulle uppföras, ej egde tillgång på
arkitekter, utan måste, i deras ställe, anlita sockerbagare och
metallgjutare. Dessa slogo sig också tillsamman och gjorde
hvad de kunde: en bröllopskrokan af tackjern.
Det töfvade ej länge, förrän en tullbetjent infann sig
och visiterade mina saker.
Huru lyckligt, att han endast höll sig till mina saker!
Tänk, om han äfven börjat visitera mitt hufvud! Han skulle
der hafva funnit mycket konfiskabelt gods, t. ex.
republikanska idéer och dylikt – och jag hade varit förlorad.
Men – som sagdt är – han höll sig lyckligtvis endast
till mina saker.
När dessa ändtligen hunnit granskas och approberas,
såg jag mig om efter ett par karlar, som skulle bära dem
hem, och snart fick jag flera att välja emellan. Två voro
orimligt höfliga. Den ene kallade mig för grefve; den
andre kallade min kappsäck för baron, och bägge frågade
nådig grefven, hvart de skulle ta vägen med nådig baronen.
Men som jag misstänkte, att de önskade betalningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
