Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från riksdagen 1847-48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nedkommen på gatan, vandrar jag framåt till
Kornhamnstorg – det är ju min hemväg – mellan två rader
af stora, ståtliga hus. Under tiden faller det mig in, att
husen äro så många, att något af dem borde vara mitt,
derest vår Herre, vid delningen af jordens egodelar, velat
vara rättvis.
Sådan är menniskan, åtminstone menniskan P.! Hon
skådar alltid framför sig, men aldrig bakom sig, räknar
alltid dem, som hafva det bättre än hon, men aldrig dem,
som hafva det sämre. Behagade hon för ett ögonblick
förflytta sin själs ögon från pannan till nacken – hvilket
icke är alldeles omöjligt – samt kasta en blick på de
millioner der bakom, som med större verksamhet uthärda
svårare lidanden, skulle hon snart erkänna, att försynen
stält henne på en högre pinne af lyckans stege, än hon
förtjenat, och hennes hjerta fyllas af tacksamhet, i stället
för knot.
Hvem vet hur länge jag kunnat sysselsätta mig med
dylika betraktelser, om jag fått hålla på. Men ett par
minuter senare befinner jag mig på Södermalms torg
och viker af åt – gissa hvilken gata. Dock, det kan
vara lika mycket. Det är en fördömd egenhet hos de två
gator, som finnas på söder, Horns- och Grötgatan – ty alla
öfriga så kallade gator derstädes anser jag för bara gränder
– att den ena skall leda till gillstun och den andra till
galgen. Man må derför gå hvilkendera som helst, så bär
det alltid åt fanders.
Denna tanke yttrar jag nu för andra gången, och
skriftligen. Första gången yttrade jag den muntligen i ett
gästfritt hus på söder, då jag för många, många Herrans
år sedan satt der en afton och konverserade efter slutad
qvällsvard. Att tanken syntes mitt gravitetiska värdfolk
vara förflugen och näsvis, det såg jag på deras anleten.
Och det var rätt åt mig. Hvarför kan icke jag, som
förnuftiga menniskor bruka, sitta och konversera utan tankar
– eller åtminstone utan förflugna?
Hvarför? – jo derför, att jag aldrig kan bli qvitt
mitt okynniga jag.
Och likväl – mitt samvete vitnar derom – har jag
gjort allt, hvad i min makt stått, för vinnandet af ett så
godt ändamål. Har jag ej t. ex. med högra handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
