Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domedagar (1920) - Yttersta domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se, jorden i världsorkanen
slänger som ett nötskal på syndaflodsbranten,
och vrålande stegrar sig Stilla oceanen
att brottas med Atlanten.
Från fästet stjärnorna stupa
och draga i fallet fräsande strimmor,
och solen som en lampa med tilltrasad kupa
osar i tätnande dimmor.
Gravarnas stenar ramla.
Och efter tidsåldrar, folkslag och klasser
i böljande, tysta, oändliga terrasser
folken till doms sig församla.
Det brinner, det dånar, det dagas!
I skenet som vältrar från de himmelska bergen
de skylande fjällen från själarna flagas.
Vi blottas intill märgen.
Och folkhaven undra och tiga
— i tystnaden hör man en stjärna falla —
och allas blickar hisnande stiga
med samma mål för alla.
O, kunde den andlösa stunden
med allvarsglans på anleten uppåtvända,
med reningens eld i blickar ljusdrucket spända,
för evigt bli hejdad och bunden!
I djupet faller planeten,
utbränd och svart med sitt olycksöde.
Tyst i förklaringens renande flöde
tvages mänskligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
