Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bekännelser (1922) - Den sista rutan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SISTA RUTAN
Det finnes ett gammalt hus högst på Söder,
som har en ruta som längre glöder
än alla andra i solnedgången.
Och den som sett denna brinnande ruta,
som sorgset kan skina, som gnistor kan spruta,
är evigt under dess eldblick fången.
Det är liksom vore det Stockholms öga,
som glimmade genom ens själ från det höga
med vemodsglädjen hos det förflutna.
Det skiner, så man blir rörd intill tårar,
av bellmanska somrar, av strindbergska vårar,
av glansen ur ögon för alltid slutna.
Så mycket man minns vid den bristande glöden.
Än minns man sin moder, som bländad av döden,
famlade efter ens kropp för att trycka,
än henne, som skänkte det renaste ruset,
och hur man låg vaken i sommarnattsljuset,
matt efter segern och sömnlös av lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
