Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m5rksam1ie’en; <Je snart dcrpå följande passagerna’, söm enligt sin na*
tur miste sjang;,s saktare, liknade klagotoner, som efterklinga ett
rop af känsla eller smärta. Den senare, som lyssnar uppmärksamt,
begy jiur s’rax d<.-r, hvarest den fö>re har upphört, och svarar ho*
nom, stillare eller hättigare, allt efttr strofens innehåll. De lugna
k.nalerna, de hö^a palatsen, månans glans, de djupa skuggorna,
det andem:1ssiga af de iå, hit och dit vaggande Gondolerna,—
förhöjde det individuella af denna scen, och det var lätt under dessa
omständigheter, att fatta karakteren af denna underba« sång.
Den p svar fullkomligt för en lt^lig. ensam Gondolier, som
på dessa Jugna kanaler ligger utsträckt i sitt fartyg, väntar sitt
herrskap eller sina kunder, modulerar någonting för sig för att
för-drifva tidsn, och sätter denna melodi till poemer, dem han kan
utantill. Ofta låter han förnimma sin stämma så ljudande som
möjligt, hon lörbreder sig vidtomkring öfver den stilla spegeln,
allt är lugnt omkring honom, och midt i en stor, folkiik stad är
han såsom i ensamheten. Der hörs-intet dånande af vagnar, intet
gny af forgångare; blott en stilla Gondol sväfvar honom fötbi, och
knappt hör man årorna plaska. — l’å afstånd förnimmer honoin
en annan, kanhända helt och hålet Okänd. Dikt och melodi
förbinda tvenne främmade menniskor; den siste-blir den förres echo,
och bemödar sig nu äfven att bli hÖrd , såsom han hörde den
förste. Conventionen bjuder dem vexla från vers till vers, sången kan
räcka nätterna igenom, de roa sig utan att trötta sig; åhörarn,
som framseglar mellan bägge, deltager i nöjet, under det de båda
såugarne sysselsätta sig med sig sjelfva.
Ur ett vidgadt fjerran klingar denna sång outsägligt retande,
emedan han i känslan af det F jer made först uppfyller sin
bestämmelse. Han klingar som en klrgan utan jemmcr, och man kan
knappt hålla sig från tårar. Goethei följeslagare, som annars
(enligt Goethcs eget yttrande) icke just var en fint organiserad man,
sade också, utan någon annan föranledning: " E singolave, come
quel Canto tnieneritee, r. molto pin, qttando lo cantano tueglio!"
Man berättade Goethe, att cjvinnoma på Lido *}, i synnerhet
de från de yttersta bylagen Malamocca och Palestrina, likaledes
*) Den länga ilräckan af ¿dr, som skiljer Adriatiska hafvet frSn
Lagunerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
