Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungahella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
konunga-hella. 35
%
och drack med dem. Men när aftonen kom, sade hon: "du Rütr skall i
natt ligga i mitt sofgemak här uppe pä löftet." Så skedde äfven, och
sedan qvarstadnade han hos henne, och mådde godt. När den halfva
månaden var till ända, tackade han konungamodren med lagra ord för
den åtnjutna gästfriheten, och skänkte henne sådant som Island
frambringade, tolf pelsverksfällar och hundrade alnar kläde — det kallas i sagan
"vadmal", emedan det mättes i väder, liksom spannmål har sin benämning
deraf att det mättes i spann. Följande dagen gick Rütr inför konungen,
med ett följe at trettio män, blef dä antagen bland dess hirdmän och
erhöll bland dessa den yppersta platsen.
Om våren spordes det, att Sote, som undanhöll honom hans arf, hade
farit undan .söder till Danmark. Rütr beslöt att segla efter, hvartill
drottningen bestod två fartyg och skaffade honom, i Dlf Utvegin. en förståndig
följeslagare. Konungen tillade ytterligare tvenne skepp, följde i egen
person Rütr till stranden, och sade honom der farväl. Sä seglade vår
is-ländare till Öresund. Han träffade icke Sote, men höll ett slag med en
annan viking, fick seger och stort. byte. Mot hösten återvände ban till
Konghäll. Sote hade redan fore honom kommit tillbaka till Nor^e, och
Gunhild konungamoder, som fått nys härom, hade, genom en annan af
sina söner, konung Gudröd, låtit dräpa denne krångelinakare och bringa
hans skatter i säkerhet till Konghäll. Nu öfverlemnade hon alltsammans
till Rütr, som tackade och skänkte henne derutaf halfparten. Han
qvar-blof äfven den vintern hos konung Harald, och var af honom gerna sedd.
Men när våren nu åter igen nalkades, blef Rütr tyst och modstulen.
Detta märkte konungamodren, och en gång, då de voro allena, frågade hon,
hvad som gick åt honom? om hau längtade hem till Island, och om ban
måhända derstädes hade någon qvinnlig vän, som låg honom i tankarne?
Rütr förnekade väl att så vore; men drottningen sade sig hafva bättre
reda pä förhållandet, och härmed slöts samtalet. Isländaren begaf sig till
konungen, helsade honom, som öfligt var, och då Harald frågade hvad
ban önskade, bad ban om orlof att fara åter till Island, som äfven, på
konungamodrens tillstyrkan, beviljades. Han gjorde sig således färdig till
resan och, ehuru det då var dyr tid i Norge, försåg honom drottningen
med den spannmål han för sig och sitt folk behöfde. När han derefter
infann sig, att säga henne farväl, förde hon honom i enrum, och tog der
till orda: "här är en guldring, den jag vill gifva dig", och hon satte den
kring hans handled. "Mången god gåfva hafver jag af dig emottagit",
sade Rütr. Hon lade sin hand kring hans hals, kysste honom — det
var den tidens sed —och sade det vara sin öfvertygelse, att han icke skulle
få någon lefnadsglädje af den flicka hau fästat sig vid. Rütr smålog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
