Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lane härad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANE HÄRAD.
309
Och sorgen så (ör oss bära." —
— "Ingen skön jungfro jag hafva må,
Och ingen trolofvar jag mig,
Kunde jag ock kejsarens (lotter lä,
När jag nu icke lick dig." —
Erland erkebiskopen svarade hrådt,
lian klappade dem med ära:
— J sägen hvarannan i afton godnatt,
Det kan ej annars vara." —
Den erkebiskop han sade fritt ui
Ocb kunde sin tunga väl rüra:
— "Skam får du Svartebror Knut,
Som häri skillnad månd’ göra!" —
llerr Axel bjöd den jungfru godnatt,
Det gjorde ban med stor ängslan,
Hans hjerta var med sorg belagdt,
Som fången i jern är fängslad.
Sköri Valborg bon går i högan loft hän
Med jungfrurna, till att sofva,
Hennes hjerta det brinner af sorg och
melin,
Som eld och ljusan låga.
Men lyckan hon vänder sig etc.
Bittida om den morgonstund,
När solen sken med allo,
Begynner drottningen margelund
På jungfrurna sina att kalla.
Drottningen had jungfrurna i del sinn ’),
Alt virka guldet del röda,
Stilla stod Valborg jungfru lin,
Af sorg hennes hjerta månd’ blöda.
— "Valborg, jungfru skön och from,
Hvi är du så sorgse i bug?
Det sker dig ära och mycken mån,
Alt du blifver konungens brud." —
— "Jag heldre vill hafva Axel god
Och lefva med honom i ära,
Än jag vill hafva en gåfva stor,
Den norska kronan att bära.
Så litet det dock gagnar mig,
Alt mina vänner sig glädja,
När jag med lårar Sorgelig
Min kinder må dägelig’ väta."
Men lyckan hon vänder sig etc.
Detta stod nu en lid så rund,
Ja väl uti månader tre;
llerr Axel och den jungfrun from
De kunde hvarken leka eller le.
Der kom då örlig pä det land,
Den liende så stark månd’ vara,
llerr Hakon, konungens son, försann,
lian månde det lhtid försvara.
Kungen lät bjuda kring all sin land,
De lekte ocb lärde tillika;
Herr Axel, den högädle inan,
Han månde dem icke svika.
Ty konung Hakon han var ej sen,
I fält då månde ban rida;
Han bjuder i landet hvar och en,
Som svärd kunde härå vid sida.
lian bjuder utöfver all sin land,
Sä mänga, som svärd kunde bära;
Herr Axel. den högädle man,
lian skulle hans höfvitsmän vara.
Hans sköld var både hvit och blå,
lian kändes i marken vida;
Två röda lyertan deri månd’ stå;
För äran då ville han strida.
När som de kommo pä marken fram
Och sågo sina liender glänsa;
Mer gälde mod och väldig hand.
Och icke med jungfrur alt dansa,
llerr Axel bedref så manlig’ verk,
Sitt lädernesland till fromma,
För honom föllo de hofmän stark;
Ban gjorde dem sadlarna tomma.
’) d. v. J. den gängen, ännu aäga vi "aldrig nånsin," d. v. ». ingen gång.
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
