Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lane härad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.ANE HARAD.
•311
J spännen »rå gåiigarn för karmen röd
Till kloslret vill jag mig gifva,
Jag glömmer aldrig herr Axels död,
Så länge jag här månd’ blifva." —
Men lyck&n hon vänder sig etc.
Utanför Mariæ kyrkogård,
Der trädde hon från sin karm;
.Så sorgelig hon 1 kyrkan går,
Hon t]valdes med ångest och harm.
Giillkronan tog hon med sin hand,
Hon satte den på de stenar:
— "Nu vill jag aldrig hafva man,
Men lefva en jungfru allena.
Två gånger var jag läslemö,
Men aldrig brud kunde blifva.
Nu vill jag uti klostret dü,
Från verlden uiig alldeles gifva." —
De buro fram det förgyllda skrin,
Deruti var guldet del mesta;
Det skiftade bon bland fränder sin,
De yppersta och de bästa.
Kon tog guld och del stora halsband,
Hvari de smycken månd’ hänga,
Fru Eskelin hon det gaf försann,
Som henne hade älskal så länge.
Så log bon upp det stora guldband.
Dertill de spetsar fast bred’,
Det gaf hon herr Hakon ’) ined mun och
hand,
Som svor med henne den ed.
Hon tog fast mycket silfver och guld,
Väl öfver hundra gullringar,
Dem gaf hon de hertigesöner båld’,
Som lofven med henne ingingo.
Hon gaf till kyrkor och skidor väl
Och till dem som skulle läsa.
För sin och sin kära väns själ
Hon stiftade dägelig messa.
Hon gaf till enkor och taderlös’ barn
Och dem, som vandra oui föda;
Till Sankt Annas beläte, skön
Gaf hon giillkronan den röda.
— "J träden fram biskop, är’vördig man,
J Yigen mig in med inull,
Den klosterordning jag svär försann,
Jag hoppas J värden mig hull!" —
Herr Ake erkebiskop kär,
J vigeu mig in lör Gud!
Jag kommer aldrig af klostret här.
Förr’u jag bärs död liärut." —
Det voro så många grefvar båld’,
Som hade deraf sior harm,
Der de nu kastad’ den svarta uiull
Allt öfver skön Valborgs arm.
Nu går skön Valborg i kloslret der;
Hon lider så mycket tvång,
Messan hon aldrig försummar der,
Ej heller ollesång.
I klostret mången gifven är,
Både jungfrur ocli dygdiga qvinnor,
Dock ingen så skön som Valborg kär,
Hvars like man näpplig’ linner.
Bättre är det ej vara född,
Än städse i sorgen lefva,
Med ängslan dagligen äta sitt bröd.
tlcli aldrig rolighet pröfva.
Gud den förlåte som orsak är,
Att de ej samman må vara,
Som halva hvarannan af hjertat kär
Och älska ined tukt och med ära.
Men lyckan hon vänder sig ofta om.
Den af Holmberg yttrade gissning, att med den Hakon, som älskade
skön Valborg, bör förstås konung Hakon Gamles äldste son af samma
namn, är så till vida sannolik, att denne prins, liksom den i visan — hau
’) Eskelini inan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
