Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1857—1874 - Två lyckliga år i Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
endast hon kunde göra, under utropet: »Ändtligen har
jag dig här, som jag så längtat efter!»
Jag vet knappt, hvad som följde — en sådan fröjd
genomströmmade mitt hjärta. Jag visste blott ett: att
jag var outsägligt lycklig, hvilket om möjligt stegrades
under föredraget, som var fullt af den Helige Andes
kraft.
Ett af mina dyrbaraste minnen från den nämnda
minnesrika aftonen var kyrkoherden Svalanders
bekantskap. Hans »barnaglädje» efter föredraget var lika stor
som min, och vi kommo genast i ett lifligt samtal om
synd och nåd, om Kristi kärlek och fridén i Gud. Då
han och hans fru under aftonen bjödo mig att komma
till dem i deras hem, kände jag, att min Gud där
beredt mig den hjälp, som jag, oerfarna barn i Guds rike,
så väl behöfde och sedan fick.
Bringetofta, där K. J. Svalander var kyrkoherde,
låg dock två och en half mil från Björkö, och resorna
dit kunde alltså icke ske allt för ofta för den, som måste
taga skjuts. Helt annat var det för de duktiga
Smålandstöserna. Jag frågade en gång några af de troende
flickorna: »Har ni långt att gå för att få höra lefvande
Guds ord?» och fick till svar af en bland dem: »Nej,
bara tio fjärdingsväg till Bringetofta.» Det var dit, som
hon och många andra hvarje söndag styrde sina steg.
Jag fick inskränka mina resor till helgerna, och
äfven då var det icke så lätt att lämna den kyrka och
det hem, där jag var, för att resa till en annan
församling. Men längtan var för stor och ersättningen rik.
— Till Bringetofta samlades nådehungrande själar från
skilda håll. Fru Svalander visste aldrig, huru många
personer hon skulle få till middagen om söndagarna
utan dukade för så många, som rymdes i salen. Och
platserna voro vanligen fullsatta.
Hvad var det då, som drog så många dit? Det
var Kristi kärlek och den fria evangeliska predikan om
honom. »Lifvet drar», sade en gång en vän, och så
var det visserligen här. Herren hade väckt en hunger
och törst i landet »icke efter mat och dryck utan efter
lefvande Guds ord.» Och han fostrade sina lefvande
tjänare till att fylla dessa behof, och de blefvo fyllda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
