Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1857—1874 - Två lyckliga år i Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
»Tiden går, uret slår» — — så ock den tid och
timme, då Herren visar på uppbrott. Äfven den
ljufligaste tid har ett slut. Bönesöndagen 1859 var bestämd
för mig att taga farväl från Bringetofta. Jag hade ej
så litet grufvat mig för denna dag, men Herren hjälpte
förunderligt. Kyrkoherde S. hade till ingång berättelsen
om Mose på berget, som stöddes af Aron och Hur,
medan Josua slog fienderna — detta sedan med
tillämpning på dagens text. I bibelförklaringen på e. m. talade
han om Maria vid grafven, allt med den Helige Andes
kraft. Jag blef så stärkt, att jag icke kunde vara
bedröfvad vid uppbrottet, äfven om någon hade befallt
mig att vara det. Och då den käre mannen med glad
ton sade: »Nu taga vi icke afsked, vi säga blott farväl,
tills vi råkas», så fick jag med den etiopiske hofmännen
»fara min väg och vara glad». — Svårare var det att
säga farväl åt min »lilla flock» och det kära hem, där
jag fått tillbringa tvänne så lyckliga år. — Men
öfverhufvud blef jag buren öfver afskedets smärta. Jesus var
min närvarande, personlige Frälsare. Och honom vare
tack, att jag då icke visste, det flyttningen från
»Samaria» med sin fröjd till Gaza, »den väg, som öde är»,
för mig skulle bli så svår, som den i själfva verket blef.
Apg. 8.
I Jönköping fick jag höra om Guds rikes härliga
framgång däromkring och hade glädjen göra bekantskap
med de två vänner, häradshöfding Odencrantz och fröken
A. Storckenfeldt, hvilka vid denna tid närmast förestodo
Jönköpings missionsförening. Den var då ett
senapskorn men har sedan vuxit upp till ett stort träd, där
fåglarna under himmelen bygga bo. Herren vare lof
för all sin nåd! »Stora äro Herrens verk, och de som
på clem akta, ha stor lust däraf».
Från Jönköping togs vägen med ångbåt till
Stockholm, där jag tagit på mig en rund tid för att få
tillfälle att »riktigt tillräckligt» höra Guds ord, emedan jag
i Småland alltid tyckt tiden vara för kort därtill. En af de
läxor jag fick lära i mitt »Gaza», var den, att det är idel
nåd att kunna mottaga det Guds ord vi höra, och att det i
sanning »icke beror af någon människas vilja eller
löpande utan helt »af Guds barmhärtighet». Rom. 9: 16,. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
