Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1902—1903 - 77 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rtoi ~ /<?Ö3
77 år.
»Lekamen känner nog af de 77 årens tyngd, men
anden bäres på Guds örnvingar öfver jordens töcken
och dimmor.»
Dessa ord möta oss af E. B:s hand hösten 1903.
I december insjuknade hon häftigt, fick en natt
stark näsblödning, som varade nära en timme, och höll
på att kräfvas. Till en vän skref hon en tid därefter:
Döden var nära men i en så plågsam och
obehag-lig gestalt. Mattigheten varade några dagar men vek
småningom. Icke så nöden. Ps. 13 var »min sång om
natten». Sista versen gick trögt, men jag sjöng den
ändå, så godt jag kunde — i hjärtat. Efterhand kunde
jag återtaga mina bibelstunder, men kropp och själ voro
som förlamade, och ständigt ljöd det i mitt innersta:
»Hvarför, Herre, hvarför?»
Under sådana omständigheter kunde jag ej tänka
på att resa till försäljningen. Jag hörde mitt folk bedja
därom, men själf kunde jag icke bedja. En dag
berättade våra flickor, att gumman Fyhr (se sid. 205) fått
svar af Gud, att jag skulle få resa, men ej heller det
hjälpte. Och så kom dagen före försäljningen. Då
sade man mig, att gumman Fyhr hade kommit med en
tårta för försäljningen, som hon köpt för sina
hopsparade blanka 1 o-öringar. Jag tänkte först inte gå ut till
henne, men så gick jag, och hennes trosfriska bön
började slita sönder de otrosband, med hvilka jag var
bunden. Då hon gått, sade jag till Herren: »Du har sagt
i ditt ord, att den som ger anstöt åt en af dessa små,
som tro på dig, honom vore det bättre, att en
kvarnsten hängdes om hans hals, och att han låge i hafvets
djup. Jag kan inte ge anstöt åt denna fattiga kvinna, så
rik på tro — utan jag reser—men jag ber dig så
innerligt, att du visar mig, att det är din vilja — ty jag vill inte
dra öfver mig ett nytt anfall af näsblödning.» Så kom ett
telefonbud från hyrkusken Landström på norr med
förfrågan, huru många vagnar vi behöfde till
Betlehemskyrkan. Gratis förstås! Detta tog jag som Herrens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
