Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1909 - »Vår berömmelses krona»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
Vi böja våra hjärtans knän och bedja att få nåd att
likna henne. Hvad Gud utfört i hennes lif, kan han
utföra i våra. Låtom oss äfven stanna för hennes
uthållighet i hoppet] tion hoppades, så länge hon
andades, och vi kunna säga, att därför att hon hoppades så
mycket, lefde hon längre, än hon eljest skulle hafva gjort.
Hon hoppades, när hon stod midt för döden, i sanning
ett stort hopp, ett konungsligt sätt att hoppas! Hennes
glädje i Gud höll henne äfven uppe. »Jag hjälper dig»,
voro hennes sista ord, och jag vet ock, att hon tyckte
öm att höra sången: »Herren hjälper, sjöng kung
David.» Det kunna vi kalla för sångens hopp. Vi vilja
fortsätta att mäta hennes verk efter Guds mattstock och
väga det med helgedomens vikt.
Vi läsa nu vidare i i Tess. i: 5: »Vårt
evangelium har kommit till eder icke allenast i ord, utan äfven
i kraft och i den Helige Ande och i mycken
fullvisshet». Ar det icke ofta så med oss, att vi ha så många
ord och så liten kraft? Men vi må prisa Herren, att
evangelium kom till denna själ i mycken kraft och
därför äfven fick flöda ut genom henne i Guds kraft. Jag
har haft förmånen att känna Elsa Borg under många
år. Dessförinnan hade jag hört talas om henne och
längtat att få se henne, och när jag första gången mötte
henne, sade mig ingen, att det var hon. Jag såg det
på hennes anletsdrag och tänkte: »Hon måste vara
Elsa Borg.» På hennes panna stod skrifvet: »Frid, fräjd».
Herren hade lärt henne att tacka äfven under tider
af djupt betryck. Hon brukade tacka, äfven när det
var slut i kassan, och hennes vänner sade ibland till
henne: »Tacka då icke så mycket! Det är väl bättre,
att du talar om, huru du har det». Men hon tackade
ändå, därför att Gud lärt henne att göra det.
En gång träffade jag henne hos de vänner, där hon
brukade tillbringa sommaren. Hon kunde icke sjunga,
men sedan vi andra sjungit några sånger, sade hon:
»1 dag sjöngo vi allt bra vackert». Hon räknade
församlingens gåfva som sin och hade tagit Gud på orden,
då han genom aposteln säger: »Allt är det edert.»
Vi få äfven tacka Gud, att hon varit ett föredöme
i helig vandel. Ljudet om henne har gått ut i alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
