Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 1 - Överföring av elektronisk bildinformation, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 7. Signalkorrektion med a) första och b) andra
deri-vata.
Signal correction by a) first and b) second
derivative.
Om endast vissa signalderivator användes för
korrektion kan speciella effekter uppnås. Då stora
nyansövergångar också ger stora derivator, kan man,
genom uteslutning av mindre derivator, förbättra
sig-nalbruskvoten. Då ögats upplösningsförmåga är
större i ljusa än i mörka partier kan det vara
tillräckligt att endast applicera derivator motsvarande
ljusa nyanser. Överhuvudtaget har man med
derivatakorrektion stora möjligheter att ändra
bildstrukturen, ehuru detta sker på ett schablonmässigt sätt.
Videosignalen från en linjeformad avsökning har ett
linjespektrum där amplituderna är omvänt
proportionella mot frekvensen. Antalet urskiljbara nyanser
minskar därför med frekvensen ända tills bruset
sätter gränsen. Om man önskar omvandla den
kontinuerliga videosignalen till en samplad, diskret
signal, innefattar denna operation vanligen en grov
amplitudkvantisering, varav följden lätt blir ett
onaturligt bildintryck. Å andra sidan kan man inte heller
använda alltför många nivåer. Man har därför gjort
försök med graderad kvantisering, baserad på
videosignalens spektrala egenskaper. Kanalen indelas i ett
antal band à 1 oktav med individuell kvantisering.
Man antar från början att signalen högst har
ampli-tudinformationen 7 bits och bandbredden 4 MHz, dvs.
G = 56 • 10° bits/s. Efter uppdelning på 4 kanaler
med amplitudinformationerna 7, 4, 3 och 2 bits
kommer man ned till totalt C = 25 • 10° bits/s, alltså
mindre än hälften mot det ursprungliga värdet.
Metoden bör kunna få användning i samband med
pulsmoduleringssystem.
Anpassning till transmissionskanalen
Korrektion av en videosignal jämte efterföljande
modulering innebär tillsammans en anpassning till
transmissionskanalen och dess egenskaper
(amplitud-och faskurvor, brus m. m.). Vid högre
transmissionsfrekvenser, t.ex. på mikrovågsområdet, kan man
tilllåta stora signalbandbredder och där
frekvensmodu-leras ofta videoinformationen. Inom
metervågsområ-det och vid ledningsbunden transmission är
emellertid videobandbredden kritisk och där användes
vanligen amplitudmodulering. Dessutom har man sedan
länge undersökt möjligheterna att genom speciella
mo-duleringsmetoder ytterligare minska
videobandbredden utöver vad som är möjligt på andra vägar. Inom
TV-området har härvid bl.a. signalens linjeformade
spektrum utnyttjats, dels så att angränsande kanaler
bringas att överlappa varandra, dels så att
signalkomponenterna inom samma kanal transponeras.
Spektrallinjerna ligger i huvudsak grupperade nära
linjefrekvensens övertoner. Man kan då ta ut översta
delen av videobandet och modulera detta på en
bärvåg inom bandets nedre del. Om bärvågen är en
udda multipel av halva linjefrekvensen blir de två
delarna av bandet relativt oberoende av varandra.
Med färgsignaler i stället för luminanssignaler
modulerade på bärvågen användes ovannämnda system
numera för färgtelevision. Därigenom kan man
bibehålla samma kanalbredd som för den
monokromatis-ka televisionen. De röda, gröna och blå
primärsignalerna från upptagningsorganet omvandlas till en
luminanssignal (motsvarande den monokromatiska)
och två färginformationssignaler. De senare kan ges
avsevärt begränsad bandbredd utan att någon
försämring märkes. Orsaken tycks ligga i att
färgövergångar i en bild nästan alltid är åtföljda av
luminans-språng. Om den senare övergången är skarp, kan
färgövergången ske gradvis utan att ögat reagerar.
Av fig. 9 och 10 a framgår hur färgsignalerna
inläggs i videokanalen (USA). Luminanssignalen och
den ena färgsignalen har modulerats med stympat
sidband medan den lågfrekventare färgsignalen fått
dubbla sidband. Färgbärvågen ligger vid 3,58 MHz.
I Europa, där den högfrekventa bildkanalen för
monokromatisk TV är 7 MHz, har ännu ingenting
bestämts om färgmoduleringen. Man tycks dock ha
annan uppfattning än den amerikanska på åtminstone
en punkt. Subjektiva prov har visat att bildkvaliteten
knappast höjes, om inom ett givet frekvensband man
låter luminans- och färgsignalerna dela utrymme.
Den ökade detaljrikedom, som en bred
luminans-kanal medför, motverkas av störmönster, vilka
uppkommer från en färgbärvåg inom luminansbandet.
Fig. 10 b visar hur bildkanalen skulle se ut, om
färgbärvågen förlägges utanför en något beskuren
lumi-nanskanal. För övrigt kan nämnas att
punktsprångs-avsökningen tidigare övergivits av det skälet att
findetaljer med störningar bedömdes såsom sämre än
inga findetaljer alls.
Vid ledningsbunden transmission kan det vara
olämpligt att använda endast en kanal med hög
informationskapacitet. Principiellt är det möjligt att
Fig. 8. Icke linjär signalkorrektion.
Crispening system.
ELTEKNIK 1958 1 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
