Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 3 - Princip för skrivande fasmätare, av Bengt-Olof Ås - Ny typ av SM-rör, av B P - Drifttidsindikator, av B P - Magnetiska material av aluminium-järnlegering, av R G - Koka kyla, av T B
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emot ett mätområde större än ± 360° och med
försumbart servofel, punkter och kryss sammanfaller
som regel helt. Denna senare typ bör alltså vara att
föredraga. En nackdel är dock att ingreppet i
apparaten blir något mera vidlyftigt än i de två andra
typerna.
Typ 490 B har också blivit undersökt över ett
område på ± 360°. För att åstadkomma den variabla
fasen har därvid en anordning bestående av en
rikt-ningskopplare, en förskjutbar kolv samt två
övergångar VL-72 till typ N, fig. 8, använts.
Detta är dock ingen idealisk anordning, vilket
synes av resultatet i fig. 9. Av detta framgår dock, att
anordningen fungerar upp till ± 360°. Om man
kunde åstadkomma en perfekt riktningskopplare, skulle
denna anordning tillsammans med fasmätaren
kunna användas för mätning på förlustfria fyrpoler
enligt nodförskjutningsmetoden.
Ny typ av SM-rör
Ett SM-rör skall, då det träffas av sändarpulsen, tända
mycket snabbt, så att endast en mycket liten del av pulsens
början släpps fram, och under den resterande delen av
pulsen skall dämpningen vara mycket hög. Detta är
nödvändigt för att skydda den känsliga detektorn i
mottagaren. De genom urladdningen i SM-röret bildade fria
elektronerna, som verkar dämpande på högfrekvensfältet,
måste sedan så snabbt som möjligt bortskaffas (kort
återhämtningstid). Detta kan bäst ske genom elektronernas
bindning till tunga molekyler, t.ex. vattenånga, varvid de
blir för tröga för att verka dämpande. Elektronernas
re-kombination med fria joner kan också vara av betydelse.
Den korta återhämtningstiden är nödvändig, för att även
snabbt återvändande pulser på sin väg till mottagaren skall
kunna passera SM-röret med minsta möjliga dämpning.
Ytterligare ett villkor, som ställs på SM-röret, är att dess
förlusteffekt under sändarpulsen skall vara låg. Att
samtidigt helt uppfylla ovanstående villkor, har varit svårt
med hittillsvarande rörkonstruktioner.
Ett vanligt SM-rör av bandpasstyp består av en vågledare
med ett vakuumtätt fönster i vardera änden.
Bandpassfiltret i vågledaren består av en eller flera gasfyllda
sektioner, vardera med en induktiv bländare och en stympad
kon som kapacitiv belastning. Vid konspetsarna
koncentreras hf-fältet så, att en urladdning lätt uppkommer. Då
röret träffas av den högfrekventa sändarpulsen blir
förloppet i stora drag följande: Urladdningar utbildas
omedelbart vid konerna, och de uppkommande fria elektronerna
dämpar kraftigt den hf-effekt, som passerar genom röret.
Efter ytterligare ca 10" sek. uppkommer ett överslag vid
ingångsfönstret, och där utbildas då ett plasma av hög
laddningstäthet utgörande en effektiv kortslutning. Den
totala dämpningen genom röret blir av storleksordningen
100 dB. Efter sändarpulsens slut bortskaffas så de fria
elektronerna närmast fönstret, där laddningstätheten är
störst, genom en snabb rekombinationsprocess.
Detta händelseförlopp visar, att återhämtningstiden och
förlusteffekten i röret bestämmes av förhållandena vid
ingångsfönstret, medan läckningens vid pulsens början,
och i viss mån även under dess senare del, bestämmes av
filtersektionens egenskaper.
Ovanstående resonemang leder logiskt till en ny typ av
SM-rör, där fönstret är dubbelväggigt och innesluter en
gas av lämplig sammansättning och lämpligt tryck, hell
oberoende av motsvarande förhållanden i filtersektionen.
Experimentella undersökningar visar att om argon
användes, erhålles kortaste återhämtningstid vid ett tryck av
30 mm Hg i fönstret. För att samtidigt få minsta läckning
genom röret bör argontrycket i filtersektionen vara ca
5,8 mm Hg.
SM-rör av den angivna typen är ännu långt ifrån
färdigutvecklade, men de hittills gjorda försöken har givit
mycket goda resultat (L -Gould, E V Edwards och I Beingold
i Trans. IBE, Vol. ED-4, okt. 1957 s. 300—303). BP
Drifttidsindikator
De ofta mycket höga fordringar, som ställs på
driftsäkerheten hos elektronisk apparatur av komplicerad
uppbyggnad, har lett till att de däri ingående enheterna måste
uppfylla de högsta krav i fråga om funktionsduglighet.
För att komma fram till den bästa konstruktionen av dessa
enheter, är de erfarenheter, som erhålles vid driften av
hela apparaturen under realistiska förhållanden, av största
värde. Det gäller naturligtvis att insamla erfarenheter från
ett mycket stort antal feltillfällen för statistisk bearbetning.
Härvid är det nödvändigt att med ganska god noggrannhet
veta hur länge enheten varit i drift innan felet uppkom.
Denna upplysning kan fås, om varje enhet är försedd med
en drifttidsmätare, som då naturligtvis måste vara mycket
billig och dessutom enkel att avläsa.
En drifttidsindikator, vars funktion baseras på en
elektrokemisk process, har visat sig vara lämplig för detta
ändamål. Den består av en diod med glaskolv av
subminiatyr-rörtyp, som är fylld med en elektrolyt innehållande
kopparjoner. Då en konstant ström passerar genom dioden
utfälles koppar på katoden och koncentrationen av
kopparjoner i elektrolyten minskar i proportion till drifttiden.
Detta kan konstateras genom optiska absorptionsmätningar.
Sedan man en gång på så sätt kalibrerat en indikator
genom att uppmäta ljusabsorptionen som funktion av
drifttiden vid en viss bestämd ström, har man en mycket snabb
metod för drifttidsbestämning. Indikatorn är med ett
lämpligt förkopplingsmotstånd inkopplad i enhetens
strömförsörjningskrets, och avläses vid varje driftstopp. De
svårigheter, som kan befaras p.g.a. gasutveckling vid indikatorns
anod, har eliminerats genom speciella tillsatser i
elektrolyten (W T Eriksen i Raytheon Electronic Progress, juli—
aug. 1957 s. 10—11). BP
Magnetiska material av aluminium-järnlegering
Man vet sedan länge att järn med hög halt av aluminium,
ca 14—■ 17 %>, har intressanta magnetiska egenskaper.
Sålunda har man lyckats få fram material med hög
permeabilitet, likvärdig med den hos nickel-järn- eller
kisel-järnlegeringar. Man känner också till
aluminium-järnlege-ringar med låg remanens. Emellertid har dessa
legeringar hittills ansetts vara synnerligen svårbearbetade och
det är därför av stort intresse att man nu vid
Westinghouse i USA håller på att utveckla bättre metoder att
valsa dem till tunn plåt. Man har nått tjocklekar av nedåt
0,1 mm. Förutom goda magnetiska egenskaper har dessa
legeringar lägre vikt än andra likvärdiga magnetiska
material samt dessutom mycket god korrosionsbeständighet
(Electrical Manufacturing nov. 1957 s. 109—115). R G
Koka kyla
En intressant metod att leda bort värme från
elkompo-nenter har utvecklats och tillämpas nu i USA. Metoden
innebär att komponenten innesluts tillsammans med en
fluorförening i vätskeform i en hermetisk behållare. Den
värmealstrande komponenten bringar kylvätskan till
kokning, gasen avkyls och kondenseras på behållarens vägg,
varefter processen upprepas. Fluorkylmedlen har
exceptionellt hög elektrisk genomslagshållfasthet, korroderar ej
metaller och löser ej plaster eller lacker. Dessa kylmedel
är f.n. de effektivaste man känner och är överlägsna både
helium och vätgas bland gasformiga kylmedier. Vid
naturlig (luft) kylning av en behållare med fluorkylmedel är
värmeövergångstalet ca 0,03 W/cm3, °C och vid forcerad
luftkylning 0,1—0,3 W/cm2, °C (Raytheon Electronic
Progress nov.—dec. 1957). TB
ELTEKNIK 1958 1 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
