Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 4 - Alternativ numerisk fourieranalys av anodströmpulser i C-steg, av Per-Olov Leine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3. Val av summationspunkter för erhållande av
likströmskomponenten.
Choice of summing up points for getting the
DC-component.
Ur likströms- och grundtonskomponenterna kan
således beräknas styreffekt, uteffekt, anodförlust,
verkningsgrad, erforderlig belastningsimpedans m.m.
Dessa storheter bestämmes helt av effektrelationerna
i C-steget. Då man vanligen måste tillgripa ett
passningsförfarande för att erhålla en lämplig
arbetslinje i Va—V^-diagrammet, är det av största vikt att
likströmskomponenten och strömmens grundton
erhålles på ett enkelt sätt. Den ovan visade metoden
med fasta viktskoefficienter är då en framkomlig
väg.
I andra hand efter den effektmässiga
dimensioneringen kommer beräkningen av anodströmmens högre
deltoner. Övertonsberäkningen kan tillåtas vara
något mera komplicerad än beräkningen av
grundtons-respektive likströmskomponenterna, emedan dessa
beräkningar ej inkommer i passningsförfarandet,
utan uppträder endast en enda gång per
dimensionerat C-steg, såvida övertonsnivån inte är otillåtligt
hög och desavuerar tidigare gjord dimensionering.
Flera olika metoder är möjliga, där valet dem
emellan blir bestämt av önskad noggrannhet
(övertonsdämpningen är i många fall ingen kritisk storhet):
a) Följa Termans m.fl. metod och antaga en
analytisk överföringsfunktion. Metoden är snabb, men
ger ett allvarligt fel då röret drives hårt.
b) Utföra en numerisk integration på samma sätt
som ovan visades för grundtonen med fasta
viktskoefficienter. Detta betyder att för varje önskad
fourierkoefficient måste en ny harpa tillverkas.
Beräkningen av dessa utföres på sätt analogt med den
ovan visade för grundtonen. Intervallindelningen är
här dock inte fri (anodström kan mycket väl
flyta då eos mt är negativ), utan en intervallgräns
måste sammanfalla med nollgenomgången hos
"viktsfunktionen" eos mt. Detta har till följd att den till
avläsningsvärdena gemensamma viktsfaktorn ej kan
bringas till ett så enkelt värde som 1/10 eller
liknande. Vidare kommer vissa strömvärden att få
negativt tecken i summationen, nämligen de
strömvärden, som ligger i de tidsintervall, där
"viktsfunktionen" eos mt är negativ.
För dem, som så önskar, torde det inte vara någon
större svårighet att med ovan angivna
förutsättningar utföra beräkningarna av övertonsharporna.
c) Lämna metodiken med fasta viktsfaktorer ocli
återgå till en mera vanlig typ av numerisk
integration. Denna metod är speciellt förmånlig om
summationen i (1) eller (8) är utförd på en skrivande
räknemaskin, där avlästa strömvärden således
bevarats och ånyo kan användas. För identifiering av
den aktuella avläsningssekvensen bör man då på
pappersremsan ha noterat arbetslinjens ändpunkter.
Har summationen (1) t.ex. bringats under formeln
lo = H in
n
där l är gemensam viktsfaktor för erhållande av
likströmskomponenten kan m-te deltonen erhållas ur
Im — £ inkn
n = 1
där in är avlästa strömvärden för
likströmskomponenten och kn är viktsfaktorer bestämda av
Il n I
1 f
kn - -— eos mt at
2 n J
(n -l)jil
Fig. 4.
Intervallgränser och [-avläsnings-punkter-]
{+avläsnings-
punkter+} för
erhållande
av
grundtonskomponenten.
Interval
boundaries
and reading
off points
for getting
the first
harmonic.
1 62 ELTEKN I K 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
