Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Militära synpunkter på hälsofarlig mikrovågsstrålning, av Uno Brämming - Radar för hamnnavigering - Konferens om tekniska tillämpningar av halvledarkomponenter, av R G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbud mot att arbeta på en radarstations antenn,
transmissionsledare etc. då stationen är i drift, samt
att stanna en station så att den strålar mot bebodda
byggnader eller annan radarstation.
Man är emellertid medveten om att mycket ännu
ej är fullt klarlagt beträffande riskerna vid
radarbestrålning samt beträffande vilka skyddsåtgärder som
bör vidtagas efterhand som stationer med större
effekt bygges. Vid en konferens vid Rome Air
Development Center i USA i juli 1958, med deltagande av
150 vetenskapsmän från Armed Forces, meddelades
bl.a. att försök pågick med ett speciellt skyddstyg för
att minska strålningens inträngning. Vidare
undersöks möjligheterna att skydda ögonen med speciella
glasögon belagda med en tunn guldfilm. I USA
intensifieras undersökningarna av riskerna vid
radarstrålning och uppdrag har fördelats på sju olika
universitet och forskningsanstalter. Detta
forskningsprogram täcker frekvensområdet från 200 MHz till
24 500 MHz. Resultatet av dessa undersökningar
beräknas föreligga under 1960.
Med kännedom om de åtgärder som vidtagits
utomlands kommer man in på frågorna vad som kan
och bör göras inom vårt försvar. Hittills synes
riskerna vid radarstrålning ej ha ägnats någon större
uppmärksamhet och f.n. finns inga säkerhetsföreskrifter
centralt utfärdade.
Den gräns som utomlands satts för maximalt
tilllåten strålning, 0,01 W/cm2, är kanske alltför
restriktiv (en åsikt, som skymtar i vissa artiklar) men
den har dock så sent som i juli 1958 förklarats "bra"
i avvaktan på vidare forskning och det torde därför
vara lämpligt att tillämpa samma maximalvärde och
säkerhetsföreskrifter inom vårt försvar.
De i USA gällande säkerhetsföreskrifterna är:
1. Område inom vilket strålningen överskrider 0,01
W/cm2 utmärkes som farligt område och får ej
beträdas då radarstationer är i drift.
2. Arbeten på antenner, matarhorn eller vågledare
får ej utföras då stationer är i drift.
3. Radarstation får ej stannas så att den strålar mot
människor, befolkade byggnader eller annan
radarstation.
4. Utstrålning av höga effekter får ej ske i fri luft.
Konst- eller vattenbelastning skall användas.
Sammanf attning
Både genom praktiska erfarenheter och forskning
utomlands har man kommit fram till att risker
förefinnes för personal, som utsättes för
radarbestrålning och att dessa risker i vissa fall är mycket
allvarliga. Forskningen fortsätter utomlands men här i
Sverige ägnas frågan ett ytterst litet intresse. Det
synes emellertid nödvändigt att även svensk
medicinsk och teknisk forskning på området kommer
igång. Det kan t.ex. vara av intresse för en
radarskolchef att veta, om han utsätter sina instruktörer
för alltför stora risker då de exempelvis vid ofta
förekommande demonstrationer av i gång varande
radarstationer inomhus stolt visar hur radarstrålen
förmår tända lysrörslampor på 20—30 m avstånd.
Intill dess att erfarenheter vunnits bör vi i Sverige
följa de säkerhetsbestämmelser som finns utomlands
och strålningsmätare för fastställande av farliga
områden bör snarast anskaffas. Eventuellt behov av
skyddsutrustning (kläder, glasögon) bör utredas.
Någon kanske säger att farhågorna för
mikrovågsstrålningen är överdrivna och att skador icke
uppstått på radarpersonal här i landet. Så mycket bättre
om så skulle vara fallet, men för att bevisa detta
erfordras en utredning som kan fastslå att de
amerikanska forskarna på området har fel.
Litteratur
1. Brody, S I: The Operational Hazard of Microwave Radiation. The
Journal of Aviation Medicine feb. 1953.
2. Sciiwan, II P: Hazards Due to Total Body Irradiation by Radar.
Proc. IRE nov. 1956.
3. Mc Laughlin, J T: Tissue Destruction and Death from Microwave
Radiation. California Medicine vol 80 nr 5 maj 1957.
4. Radar Death Calls for Caution. Electronics Business ed. 20 juni
1957.
5. Radar Radiation Hazards. Electronics Business ed. 13 april 1958.
6. Need for Shielding Man from Super Radars Seen. Electronic
News 21 juli 1958.
7. Leaby, F: Researching Microwave Health Hazards. Electronics
20 feb. 1959.
8. High Intensity Radiation Produces Convulsions, Death in
Monkey. Aviation Week 4 maj 1959.
Radar för hamnnavigering.
I det smala farvatten, som från havet leder in till
Rotterdams hamn, har nyligen tagits i bruk ett radarsystem
bestående av sju landbaserade radarstationer. Med dess
hjälp kan fartyg obehindrat ta sig in till Rotterdam även
om det är dimma och dålig sikt. Radarstationerna är av
tämligen konventionellt utförande och arbetar med
mag-netronen 2J51 som sändarrör. Frekvensområdet är 8,9—
9,2 GHz, pulslängden 0,1 jis och uteffekten 30 kW
(Philips Techn. Rev. vol 20 (1958/59) nr 12 s. 350—353).
Konferens om tekniska tillämpningar av
halvledarkom-ponenter.
Ingeniörsvetenskapsakademien hade den 4—5 november
1959 i sina lokaler vid Grevturegatan i Stockholm
anordnat en konferens om halvledarkomponenters tekniska t ill
-lämpningar. Inledningsanförandet hölls av professor Edy
Velander och som ordförande fungerade
avdelningsdirektör G. Swedenborg. Konferensen hade samlat omkring 150
deltagare och föredragen, till antalet fjorton, hölls av
ingenjörer från Asea, Foa 3, Hafo, KTH, LME, Standard
Radio samt Telestyrelsen. Föredragen berörde såväl
principiella problem som beskrivningar av kommersiella
utrustningar (t.ex. fotocelldon) och planerade system (t.ex.
halvledare i talkontaktnät vid elektroniska
automatväxlar). Därigenom blev konferensprogrammet synnerligen
omväxlande och skilda krav på ämnesområden väl
tillgodosedda.
Diskussionen efter föredragen blev stundtals mycket
livlig, något som ju inte är alltför vanligt på våra
breddgrader. Som vanligt uppväckte därvid livslängds- och
funktionssäkerhetsproblemen det största intresset och man
kunde konstatera att trots ett ständigt växande statistiskt
underlag vet man ännu ganska litet om de innersta
orsakerna till att vissa transistorer i en tillverkningsserie
får från majoriteten avvikande egenskaper.
Sammanfattningvis kan sägas att föredragen och
diskussionerna gav en god bild av det nuvarande läget
beträffande den svenska på halvledare baserade systemtekniken
inom kraft- och teleområdet. På grund av den snabba
utvecklingen av halvledarkomponenter är det i hög grad
önskvärt att konferensen upprepas inom en lämplig
tidrymd.
Föredragen är avsedda att publiceras genom I VA i
början av 1960. R G
] 160 ELTEKN I K 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
