Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Militära synpunkter på hälsofarlig mikrovågsstrålning, av Uno Brämming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
Fig. 3. Diagram över effekttäthetens variation i
huvudloben hos en radarstation med i texten angivna
data.
med P = 500 kW, G = 5 000, å = 2 |is och f =
500 Hz.
Vi finner i detta exempel att en effekttäthet på 0,02
W/cm2 (enligt ovan tillräcklig för att höja en
människas kroppstemperatur med 1°C) förekommer på
ca 33 m från antennen. Det skulle således vara farligt
att uppehålla sig längre tid inom detta avstånd i
antennens strålriktning. För att närmare studera
effekttäthetens variation med avståndet från denna
radarstations antenn kan ett diagram enligt fig. 3
uppgöras.
Nu är emellertid förhållandena sådana att
bestrålningen enligt ekvationen ovan icke stämmer helt i
närheten av antennen. Strålningsförhållandena där
är komplicerade men torde dock icke vara sådana,
att storleksordningen av den beräknade
effekttätheten ändras i alltför hög grad.
Beräkningarna gäller naturligtvis endast i
huvud-lobsriktningen, och verkan blir maximal om man
uppehåller sig i loben vid stillastående antenn.
Normalt sveper en luftspaningsradar runt med sin
antenn, och i samband härmed uppstår frågan i vad
mån en bestrålad människokropp mellan varje
antennsvep hinner reglera det värmetillskott som
uppstått den korta tid, som huvudloben svept förbi.
Först och främst måste man göra klart för sig om
någon uppvärmning överhuvudtaget hinner ske
under den tid huvudlobsbestrålningen varar. Om så
skulle vara fallet, är frågan den, om kroppen hinner
reglera till normaltemperatur igen innan nästa svep
kommer, eller om temperaturen successivt ökar svep
efter svep genom att kroppens
temperaturreglerings-förmåga ej räcker till. Förutom effekttätheten är
resultatet naturligtvis beroende på radarstationens
lob-bredd och antennrotationshastighet. Ett närmare
studium av detta problem synes icke vara utfört, men
frågan torde vara väl värd en utredning. I detta
sammanhang får man icke glömma bort
sidolobs-strålningen. Inom ett 10-tal meter från en
markradarstations antenn förekommer så många sidolober,
att man kan räkna med att vara utsatt för
sidolobs-strålning varvet runt. Strålningsstyrkan i
sidolober-na ligger naturligtvis avsevärt under huvudlobens,
men strålningen torde icke kunna nonchaleras vid
radarstationer med exempelvis 5 MW uteffekt. Med
en sidolobsnivå på 20 dB blir uteffekten i sidoloben
50 kW vid en sådan station, vilket motsvarar normal
uteffekt på en flygburen radar.
Inom ett område där flera radarstationer finnes
(t.ex. vid en radarskola) erhålles ett sammansatt
strålningsfält orsakat av de olika stationernas
huvud- och sidolobsstrålning. Under vissa
omständigheter kan respektive stationers huvudlob peka mot
ett begränsat område, där då hög fältstyrka uppnås.
Likaså kan hög fältstyrka uppkomma inuti en lokal,
där en eller flera radarstationer står uppställda
genom att strålningen reflekteras fram och tillbaka
av rummets begränsningsytor.
De ovan berörda förhållandena kan ge anledning
förmoda, att hälsofarlig mikrovågsstrålning
förekommer i närheten av våra radarstationer och
framförallt då på sådana platser, där flera stationer står
uppställda. Det synes nödvändigt, att man med hjälp
av mätinstrument skall kunna fastställa de farliga
zonerna. I USA massproduceras nu enligt uppgift en
strålningsmätare i fickformat av Douglas-fabrikerna,
avsedd att användas vid såväl militära som civila
anläggningar, där man snabbt behöver ett värde på
den rådande effekttätheten, fig. 4.
Säkerhetsbestämmelser och skyddsåtgärder
Med kännedom om de skador som radarstrålningen
kan orsaka och de toleransgränser, som man efter
hittills gjorda försök kommit fram till, är det
naturligt att uppställa säkerhetsföreskrifter att iakttagas
vid radarstationer.
Av vad som framgår av olika tidskrifter är i USA
maximalt tillåten strålning 0,01 W/cm2. Område,
inom vilket kraftigare strålning förefinnes, markeras
som farligt område och får ej beträdas. Vidare finns
Fig. 4.
Strålningsmätning
vid
radarstation.
ELTEKN IK 1959 159 0]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
