Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon salvelsefullt, »men jag tänkte alltid på hennes bästa och det gör jag allt fortfarande.»
»Jäntan är förryckt, som har stött lyckan ifrån sig», mumlede hon, och inför sig själv sparade hon icke på utlåtelser varken över folk, som lade sin näsa i blöt över allt, eller över sådana, vilka uppträdde som domare, och hon syntes ha nöje av att giva var och en det rådet att först sopa rent för egen dörr.
Men varken till sin äldsta dotter eller Emelie, som lik en missdåderska smugit sig hem, talade hon ett ord eller bevärdigade dem ens med en blick.
»Mamma är litet generad, tror jag», viskade Hanna under det de båda systrarna mer än någonsin tycktes trygga sig till varandra, men medan den äldsta i moderns närhet knappast kunde tillbakahålla ett gäckande småleende, så dristade sig den yngsta knappt till att andas.
»Då du i går sprang bort, var jag alldeles från vettet», fortfor Hanna. »Gud förlåte mig, hade jag haft makt som vilja, är jag rädd, att jag gjort mig olycklig på min egen mor...»
»Tala inte så!»
Hanna skrattade. »Jag gör mig inte bättre än jag är...»
»Du är mycket bättre än du visar dig...»
»Du inbillar dig så, därför att jag klemar med dig... du var min rodocka, när du låg i vaggan, och jag var fullväxt, när du kom till skolan... jag tyckte, att du hörde mig till mer än någon annan, och fast jag inte är hjärtnupen, har jag aldrig tålt, att man krökt ett hår på ditt huvud.»
»Jag förstod mycket väl», fortfor hon efter ett par sekunders tystnad. »Förstod mycket väl att mamma och Sivers hade något i görningen... jag är nöjd att det värda paret fick dra’ veven... när jag såg dig komma in, svept i den blårosiga schalen, visste jag, att du varit i gott förvar...»
»En evig nåd att fru Werner ropade mig», suckade Emelie. Hur tror du emellertid att det skall gå?»
»Du har ju Selinders löfte och han har sagt så bestämt till mamma, att du får komma till hovsekter Berggren... Gör dig så fin du kan, när du går till honom... tag hit din hatt, så skall jag snygga upp den; du vet, att jag kan vända ut och in på gammalt... se för resten ut själv som ett vinterny...»
»Det är inte lätt, när man är färdig att dö av oro.»
»Och du tror dig duga till skådespelerska?»
Denna spefulla fråga hade emellertid den verkan, att Emelie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
