Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolvte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Som vi ha ett nätt vindsrum, vilket står obegagnat, kan man gärna dra någon reveny av det.»
De båda flickorna, som vid fönsterbordet höllo på att rensa hallon, gåvo varandra ett förstulet ögonkast. »Ja, det är mycket vinstgivande», genmälde den äldsta, i det hon kvävde ett småleende, »det är verkligen mycket vinstgivande att, i de flesta fall, skänka efter hyran och ge fritt vivre på köpet.»
»Mamma lilla, vi skulle kanske komma sanningen något närmare, om vi sade...»
»Än sedan?... Om man delar med sig en smula, när man kan...»
»Om vi sade», upprepade den yngsta utan att låta störa sig av moderns inkast, »att mamma är den mest godbjärtade varelse i världen...»
»Inga överdrifter», kamrerskan höjde avvärjande sin knubbiga hand. »Jag tycker om teaterfolk i allmänhet... det har jag alltid gjort och min godhet behöver inte prisas, då det är för mitt eget nöje jag, som ni säger, håller öppen taffel. I min ungdom», tillade hon dröjande, »hade jag ju själv en hop funderingar på scenen...»
»Och om inte Gustaf III blivit skjuten, så hade mamma givit sig av till kungl. operan i Stockholm», genmälde yngsta dottern, som nogsamt kände till historien.
Kamrerskan nickade. »Jag skulle själv kunna ha varit en av dem», sade hon tankfullt, »men så kom er salig far och gjorde slag i saken samt övertygade mig, att inte allt är guld som glimmar... att teaterlivet inte är sådant som det visar sig vid rampen... och jag tackar Gud för att det gick som det gick, men sedan den tiden», tillade hon leende, »räknar jag hemligt kamratskap med aktriser och det skär mig i hjärtat, när jag tänker på alla tråkigheter som de ha att genomgå. Vad de båda flickor beträffa, som för närvarande vistas hos oss», fortfor hon efter en paus, »kan jag väl säga, att den ena är en fullkomlig skönhet.»
»Men jag fruktar att ingendera av dem är någon dramatisk utilité», inföll den yngsta med ett litet skratt.
»Arma barn», kamrerskan skakade deltagande på den nystärkta, prydligt uppsatta mössan, som tronade över hennes gråa lockar, »att inte ha något bättre än att så där släpas med för att fylla en lucka som stum person eller till äventyrs kunna gå an i en eller annan underordnad roll, där ett vackert ansikte och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
