Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolvte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en skaplig klänning får ersätta vad som brister i hållning och spel...»
»En hygglig kamrer borde verkligen uppträda för att göra slag i saken», sade den yngsta skämtsamt, »en hygglig man, som kunde föra de båda flickorna bort från den för dem allt annat än lovande konstnärsbanan...»
»Det vore inte oävet», småskrattade fru Sivers, »men bland män finnes inte en ibland tusen, som kan förliknas med er far...» Den gamla damen drog en liten suck samt rörde om eldbränderna i spiseln, men härvid fördes hennes tankar hastigt från det förgångna till det närvarande och hon utbrast harmset: »Nej, jag tror att Stina gräver ned sig själv i trädgården i stället för att gräva upp potatis... hon är en riktig latmask!»
»Nu har hon emellertid full sysselsättning... över en kvarts timma har hon stått och tittat på de båda flickorna, som gått ner till trädgårdsgrinden», svarade den äldsta av kamrerskans döttrar, varvid hon slog upp fönstret på vid gavel. »Är Stina förstenad?» ropade hon.
»Det här gjorde effekt», fortfor hon samt drog sig skrattande tillbaka. »Jag vettskrämde inte allenast Stina, men jag skrämde också bort herr Hartman, sällskapets don Juan, som stod utanför och kurtiserade våra båda aktriser...»
»Du ropade också som en domsbasun», sade den yngsta skrattande.
»Om det inte är yttersta dagen, så är det åtminstone på yttersta tiden, att vi få vår potatis kokad», inföll kamrerskan. »Äntligen kommer hon här, kära Stina... raska på... dukningen är i ordning.»
»Vi ha kommit till riktigt fint folk», sade Emelie Högqvist, som jämte Malla kommit i åtnjutande av fru Sivers välment erbjudna inackordering och nu, efter intagen middag, åter skyndat ut i trädgården, där de båda flickorna arm i arm vandrade mellan blomsterrabatter och bärbuskar.
»Riktigt fint folk», upprepade Malla, »och därför är det bäst att vi ta vår värdighet i akt.» Härvid blickade hon bort till det lilla gulmålade envåningshuset, vars front vette ut åt stadens förnämsta gata och vid vars baksida låg en inhägnad, vacker trädgård.
»Detta är annat än att leva av solsken och luft eller i bästa fall russin och mandlar», inföll Emelie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
