Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men hovsektern», sade Emelie, som endast fullföljde sin egen tankegång, »hovsektern har mer än en gång svurit på att jag är som ett träbeläte...»
»Låt oss hoppas, att han försvurit sig...»
»Men jag vet själv att han har rätt... Hur skall jag i hast kunna bli den känslofulla, patetiska damen?» frågade hon och knäppte händerna tillsammans omkring det i gråpapper förvarade paketet, som hon alltjämt haft tryckt mot sitt bröst. »Jag, som helst flyger omkring likt en stenget... jag skall sitta i soffor och låta löjtnanter, kanske hertigar knäböja för mig... jag skulle dåna och göra scener... jag skulle ömsom vrida mina händer, ömsom spela cittra, ömsom lyfta en hotande panna mot höjden och utropa: ’Öde, vässa dina pilar! jag är kvinna, men jag är stark!’... och allt detta skulle jag lära mig på fyrtioåtta timmar... det är på samma gång att bli förtvivlad över och att skratta sig fördärvad åt.»
»När du skriker till så där och är färdig att slå mig i ansiktet med den där tjocka pappersrullen, är du inte alls oäven», sade Malla med ett fåfängt försök att avhålla sig ifrån att skratta Emelie mitt i ansiktet. »Titta nu på dina roller... du gör klokast i att inte förspilla tiden med jeremiader...»
»Men jag kan inte annat...»
»Du måste likväl däran... nöden har ingen lag...»
Oaktat hovsekterns och kamraternas uppmuntran kände Emelie sig, då hon första gången uppträdde, ungefärligen som en katt på hal is. Hon hörde, att man skrattade rätt otvunget åt henne, icke blott från parterren, men också från själva första raden, där den allvarliga publiken har sin plats, också där instämde man i munterheten — kritiken ’av värld’ skrattade med full hals. Man ropade till och med åt henne: »stackars liten!» när hon genom brev hade erfarit sin älskares trolöshet och skulle till att bli förtvivlad, och nere vid rampen viskade en röst till henne: »gråt inte, Högqvist! Du skall få en apelsin, när det är slut.»[1]
När representationen var förbi, smälte Emelie i verkliga tårar, men medan hon grät och oupphörligen upprepade: »jag visste det skulle så gå!...» samt darrade av ångest, låg hon sluten i Mallas famn.
»Söta du, jag kan inte förneka, att du var misslyckad», sade väninnan, »men om din debut inte har gjort dig någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
