Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hon rörde på sig, då jag nyss var inne... det har ingen fara... ont krut... ja ja, hm...»
Det var nu överstens tur att kanske se något förlägen ut. »Men», fortfor han med en viss otålighet, »jag råder er att springa fram och tillbaka, Lars, om ni äntligen vill invänta de andra olycksfåglarna... raska på... luften är visserligen varm, men...»
»Dräkten något sval», inföll Lars, vars munterhet hade återkommit med vissheten om Emelies vederfående. »Se här ha vi henne», ropade han jublande och skrattande samt sprang fram emot den unga flickan, som höljd i en stor schal långsamt skred fram ur boningshuset. Svag och utmattad stödde hon sig mot läkarens arm, hennes bleka läppar voro hårt sammanpressade och de mörka ringarna under hennes ögon gåvo ett lidande, nästan sorgset uttryck åt hennes ljuva ansikte.
»Det var förfärligt och en sådan förskräckelse», fortfor gossen; »jag kan knappt tro att ni lever», och han fattade hennes händer, som han hårt tryckte. »Ni är kall som is... låt oss skynda oss hem...»
»Det är bäst att ni genast kommer i säng», sade läkaren, som nu överlät den unga flickan åt Lars’ omsorger... »i afton tittar jag till er», fortfor han, medan Emelie vid avskedet med de båda herrarna sökte säga några ord till tack, som kvävdes av en undertryckt snyftning.
»Det är väl att vi inte ha många steg att gå», återtog Lars, i det han med lätt hjärta förde henne bort, »men här ha vi de övriga skeppsbrutna...»
»Jag vet inte till mig... jag höll på att dö av förskräckelse när du sjönk, Emelie», ropade Malla, som försökte störta fram, viket hindrades av de våta, åtsnärjda kläderna. »Vi äro just ett snyggt sällskap», fortfor hon, och Lars skrattade högt vid åsynen av de jämmerliga figurer, som följde honom till förstugudörren, därifrån Schunk och Hartman halvspringande skyndade bort.
»Milde himmel, vad betyder det här!» Och fru Feuk höll på att tappa den blankpolerade kaffekanna hon bar i handen.
»Emelie har hållit på att drunkna», ropade man i korus.
»Rovgiriga döden framrullar
på vågen, en mordängel lik,
och rövar från grönskande kullar
sig byten i skummande vik»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
