Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men efter sin död har han skänkt alla sina ägodelar till välgörenhetsstiftelser... ett enda undantag gör han, den att ge mig en anständig utstyrsel, såvida jag gifter mig med en man, vars inkomster frikalla honom från att benämnas fattighjon... ett epitet som han... som han ger åt någon annan...»
»Nå, och denne andre?»
»Han är inspektor på en egendom, som ligger strax intill vårt hem och har naturligtvis högst obetydliga inkomster... I alla fall måste han vara nöjd, så som han har det, ty när man gått igenom en mängd pekuniära bekymmer och tråkigheter, så förstår man att sätta värde på när det ljusnar en smula. Han hade ämnat ägna sig åt ämbetsmannabanan», fortfor Marie med en suck, »och det värsta var nog, då han måste avbryta sina studier. Nöden har naturligtvis ingen lag och han måste slå sig på något praktiskt, som kunde ge bröd för dagen... Det där praktiska hade han likväl svårt att finna, och han var på god väg att omkomma, fruktar jag, då det äntligen, genom en släktings rekommendation, lyckades honom få en ringa sysselsättning vid samma lantbruk, där han omsider svingat sig upp till den plats han nu har...»
»Han hör således till de personer, som förstå att stiga i graderna», inföll Emelie med ett uppmuntrande uttryck. »Inkomsterna skola föröka sig och om några år skall han hemföra sin lilla brud!»
»Om inkomsterna bli aldrig så stora, kommer detta inte att hända så länge han stannar, där han är... gamle baron vill inte ha en gift inspektor... det är ont om platser och tillsvidare så...
»Se så, nu har jag biktat för dig allt», avbröt sig Marie med ett glättigare tonfall, »nästan allt», tillade hon skälmskt, »det är egentligen genom dig som vi lärt tycka om varandra...»
»Genom mig?... Skulle jag då ha din högsta fröjd och högsta smärta på mitt samvete?...»
»Inte nog med det», inföll Marie muntert, »du har också varit min rival;... då jag lärde känna honom, var han egentligen betagen i dig... han hade en gång sammanträffat med dig... hans namn är Bengt Adler...»
»Bengt Adler», upprepade Emelie. Detta namn var henne icke fullkomligt obekant... var hade hon hört det?
»Jag hade sett Bengt i kyrkan, förstås», återtog Marie, men det dröjde ett par år innan vi talade med varandra, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
