Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var på en bjudning hos en arrendator i en av granngårdarna. Han sa’ då bland annat, att det hördes på mitt tal, att jag var ifrån Stockholm, det ena ordet tog det andra och snart var jag inne på kapitlet om mina barndomsminnen... det var ju då naturligt, att jag nämnde ditt namn. Jag fann mig vara smickrad av, att han tycktes finna mig vara högst intressant och från den tiden språkade vi ofta med varandra... vi måtte då beröra vilka ämnen som helst, men alltid blev du indragen, och vid ett tillfälle erkände han sig ha sett dig samt att du utan gensägelse vore den älskligaste och skönaste varelse...»
»Vänta lite», skrattade Emelie, »han har då sett mig uppträda... troligtvis i landsorten och...»
»Nej, det var i Stockholm och inte på scenen... Det var en natt, tämligen sent och du kom åkande tillsammans med en kavaljer, som du, så fort vagnen stannade, utan krus sprang ifrån... Bengt skyndade då efter dig och ehuru obekant, tog han sig friheten att erbjuda sitt skydd...»
»Det är då han!» inföll Emelie. »Ja, jag kommer nu ihåg, han kallade sig Adler... Vem vet», fortfor hon skämtsamt, »om inte jag också skulle börjat flamma för honom, i händelse han vidare kommit i min väg... Det var ju riktigt något romantiskt... i en överhängande fara finner man ett skydd och vad är naturligare än att räddaren och den räddade förälska sig i varandra. Jag vet inte, om jag skall kunna förlåta dig, som hindrat fortgången av detta uppslag till en intressant historia.»
»Ja, jag har nu en gång lagt mig mellan barken och trädet och ämnar inte träda tillbaka...»
»Det gör du rätt i, lilla Mia, stå på dig!... Men utan skämt, så», ett allvarligt, smärtfullt drag flög över Emelies ansikte, som till och med skymningen icke helt och hållet kunde dölja, »om det inte var», fullföljde hon, »ur en överhängande fara, som herr Adler befriade mig, så var det åtminstone från obehaget att bli vidare skrämd.»
Hon tystnade några sekunder. Hågkomsten av det nattliga uppträdet och greve Löwens förolämpande djärvhet väckte ånyo hennes rättmätiga harm. Det utseende av förtrolighet, han givit åt sitt förhållande till henne, hade, i förening med Lydias intriger, kastat ett sken av fördärv över henne själv, långt innan... Nej, hon ville icke tänka därpå!... Men kanske att det just var detta sken... denna tanke; ’man tror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
