Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anse våra kvinnor för mera kvinnor, om jag så får uttrycka
mig, än orientens, likaså skola nutidens — i jämförelse med
framtidens — i fråga om ren, hög kvinnlighet, kunskaper och
behag bliva ansedda — förlåt mig det, mina damer!
såsom jollrande, tidsödande odalisker.»
»Det är endast på detta sätt som ett framtida hemliv kan
uppstå, som kvinnan kan fortfara att vara mannens
skydds-genius, hans påminnelse om himlen; som hon kan fortfara att
vara kvinna. Det är så som framtiden vill komma, ty det är
sålunda världslivets tunga former skola idealiseras, på samma
gång som idealet, genom kvinnan — dess lätta skugga på
jorden - skall antaga verklighet och yttre liv.»
Detta är kvinnans betydelsefulla framtid, hennes stora
kall vid världsandans uppfostran och fuilkomning. Det är
detta kall, som fyller hennes själ med aningar och kommer
hennes ande att »flyga ut genom hemmets fönster i det
omätliga blå».
Till kvinnan, sådan som han här tecknat henne, riktar
Emil Key denna, av hänförelse hurna, maning:
»Lev så, full av rika aningar, känslor och drömmar, du
världslivets Pythia; tänk alltjämt med ditt hjärta, och låt
dessa, i den finaste känslas darrande flor lätt omhöljda tankar,
ej få förblekna likt en dröm, som du ej minns vid
uppvaknandet! De visa dig vägen framåt, till liv och lycka, till
kärlek och — allt!»
Därefter övergår E. K- till »det nittonde seklets
Cas-sandra», Oeorge Sand.
»För att förstå henne,» säger lian, »måste man riktigt
känna och se hennes ångest, hennes förtvivlan, hennes
sökande, hennes irrande gång och sönderslitande rop i
morgondimmorna, hennes klappande på himmelrikets portar. O!
man känner då så väl, att det är en stor, en härlig, en rikt
begåvad ande, som strävar till Gud, men ej vill komma dit
ensam, utan kärleksfullt tager hela världen med sig, och —
med väldiga, förtvivlade vingslag — söker att bära sig och
den dit upp; en ande, som måhända snart kunde komma dit
allena, men vill ej. kan ej av kärlek! — —.-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
