Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Darrande väntade jag ankomsten av den stora, den
förfärliga Lelia, befallande min själ till alla paradisets helgon.
Jag hörde verkligen ett starkt buller av stolar, ävensom
ett kraftfullt utrop av prästinnan över hennes tjänares
oskicklighet; dörren öppnades häftigt, jag tillslöt ögonen
i ett anfall av rädsla. När jag åter öppnade dem, såg jag
framför mig ett litet fruntimmer, tämligen fet, men ej på
minsta sätt storartad. Hon var klädd i en nattrock, till
formen lik den reskappa, jag brukar begagna, jag en simpel
dödlig; det vackra håret, ännu alldeles svart, vad än onda
tungor må säga därom, var delat över den jämna breda
pannan och föll, såsom Raphaels, fritt ned över kinderna.
En halsduk var vårdslöst knuten kring halsen. Hennes
blick, som åtskilliga målare envisas att göra kraftfull, hade
tvärtom ett märkvärdigt uttryck av melankolisk
mildhethennes växt var mjuk och något böljande, hennes mun
framför allt behaglig, i hela hennes hållning fanns en
ovanlig enkelhet, värdighet och lugn. Av tinningarnas bredd
och pannans utbildning skulle Gall kunnat gissa till snillet;
i blickens öppenhet, i ansiktets rundning, i de rena men
trötta dragen hade Lavater läst, synes mig, ett smärtsamt
förflutet, ett tomt närvarande, en ytterlig benägenhet för
entusiasm och, till följd därav, nedslagenhet. — Lavater
skulle måhända kunnat läsa även mycket annat, men säkert
hade han icke kunnat upptäcka varken svek, bitterhet eller
hat; det fanns ej spår därav i hennes på en gång sorgsna
och lugna ansiktsdrag. Den Lelia, min inbillning skapat,
försvann helt och hållet, och framför mig stod blott- en
god, mild, melankolisk,’ själfull och vacker kvinna.
Fortsättande min examen, fann jag med nöje, att ’la grande
désolée’ —- (jag ber herrarna om tillgift för bibehållandet
av detta franska uttryck, men det är oöversättligt) — ännu
icke avstått från all mänsklig fåfänga, ty under den vida
rockärmen såg jag, strax ovanför den lilla, fina, vita
handen, tvenne utmärkt väl arbetade guldarmband. Denna
fruntimmersprydnad, som gjorde ganska god effekt,
lugnade mig mycket över den dystra färg och den politiskt
filosofiska exaltation, som råder i några av George Sands
nyare arbeten. En av händerna dolde en liten cigarrett.
Naturligtvis vilade ej min iunga. under denna småaktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
