Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Riksdagen 1875 - Ytterligare ljus över ministerkrisen, den s. k. Bergsprängningskrisen. 1875
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidräkningar. Härtill kom, att de under eftersommaren förestående
valen väckte åtskilliga bekymmer, då det ej var möjligt att
tillsluta ögonen för deras sannolika utgång.
Allt detta var tillräckligt för den, med vilkens sanna
intresse det omöjligen kan vara förenligt att vresigt sätta
sig på tvären mot den växande folkmeningens ström; att söka
vända stäven i en annan, i avseende på vindens riktning
behagligare, kurs än den, som förutsatte en nästan hopplös
kryssning, än åt den ena, än åt den andra sidan. Det kan
ej väcka någon undran att man dock ej genast ville falla fullt
undan och börja gå för förlig vind, ty förhållandena hade
ännu icke utvecklat sig därhän.
En annan anledning till krisen var den
meningsskiljaktighet, som i viktiga frågor yppade sig inom själva
rådkammaren. Denna skiljaktighet i åsikter kunde visserligen
hava sin fulla förklaring i de tvistuppväckande frågornas
beskaffenhet. Men icke dess mindre är det tämligen givet;
att statschefens, om än hemligt närda avsikt, att byta om
rådgivarepersonal och omfatta ett mera handelskraftigt —
det vill här säga, ett med den upplysta folkmeningen mer
överensstämmande — regeringssystem bidrog att störa
harmonien i konseljen.
Den osynliga orsaken till krisens utbrott är känd.
Justitiestatsministern Carleson begagnade första lämpliga tillfälle att
lämna en befattning för vars mottagande han, säges det, hyst
stor motvilja, den han aldrig bort låtit besegras. Hans
statsministerskap blev fullkomligt ofruktbart.
Finansministern, friherre Åkerhielm, som inom
rådkammaren väl stod lantmannapartiet närmast — ehuru hans
politiska ståndpunkt hittills ej utmärkt sig för någon synnerlig
klarhet och bestämdhet, åtminstone icke i önskvärd grad —
var i regeringen som en sparv i tranedansen, som en Saul
bland de byråkratiska profeterna och därför måste hans
ställning bli ohållbar. Han vågade ju i statsrådsprotokollet uttala
den hädiska mening, att landet ej skulle förmå bära den
försvarsbörda, som de övriga statsråden jämte konungen ville
lägga på dess skuldror. Och han vågade hysa den åsikten,
att riksdagen äger rätt att indraga ordinarie anslag, d. v. s.
ha suverän makt över budgeten. Under en tid, då Kungl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
