- Project Runeberg -  Minnen av och om Emil Key / III /
386

(1915-1917) Author: Emil Key, Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hjälplösheten blev allt större. När jag ledde
honom upp och ned i den stora tingssalen förströdde
jag honom med att utantill läsa den poesi, som han i sin
ungdom älskat, sålunda att jag stannade vid slutrimmet,
då han ofelbart ifyllde detta. Det sista vi sålunda läste
samman var Svea och det glädjeskimmer, som därvid
låg över hans anlete, är oförgätligt. Senare kunde han
endast höra läsas ur sin kära Wallinska psalmbok.

När hans syster Marie Louise Raab och hans
fosterbroder Axel von Arbin gjorde honom ett sista besök,
brast denne i gråt över att den fordom så beundrade
ungdomsvännen nu endast med blickar och några
stammande ord kunde uttrycka sin glädje över återseendet.
När hans son och sonhustru kommo med sin ettårige
son, Ivar, kunde han ännu skratta sitt gamla hjärtliga
skratt åt barnets upptåg och ännu smeka det lilla
huvudet, som var så likt hans eget. När hans dotter Hedda
kom för att vigas med sin trolovade — arkitekten Yngve
Rasmussen — var det endast med blicken, han kunde
uttrycka sitt deltagande i hennes lycka.

När jag kom till Visby julen 1892 satt han ännu
som vanligt i sin gungstol, men där träffade honom
annandag jul den sista hjärnblödningen. På nyårsafton
slocknade den flämtande livslågan sedan den sällsynt
starka kroppen i fem dygn kämpat med döden.

Som yngling hade Emil Key anställt en av de
nyårs-betraktelser, fyllda av ruelse och hopp, vilka beteckna
den tid av livet, då vi ha våra dagar framför oss.
Han önskade där att hans själ slutligen skulle klarna till
spegel för himmelens stjärnor. Den själ, som nu
slocknade i nyårsnatten, hade druckit dräggen av lidandets
bägare: den att själv bliva såsom ett dunkelt glas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:21:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emilkey/3/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free