Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ute rasade snöstorm och vinterkyla; inne låg- han
marmorblek, med upphöjd ro i det av lidanden märkta
anletet. Skönare kan han icke hava varit i sin vår
än nu i vinterdöden. Det var oss omöjligt att fylla hans
så ofta uttalade önskan att hans huvud borde
obduceras, på det man kanske skulle finna härden till hans
huvudvärk: han ville, att hans lidanden sålunda skulle
bli till lindring för andras. Men vi kände våra samveten
lugna, ty även vår mor hade alltid sagt sig ur stånd
att uppfylla den bönen. Även en annan önskan, den
om likbränning, gjorde omständigheterna omöjlig att
utföra.
Kölden hade varit så stark och isförhållandena så
svåra, att vid avfärden från Visby hamn kaptenen
beredde oss på att kistan kunde komma att stanna i havet,
och vi med livsfara nödgas ta oss i land på isen.
Vi fruktade att sålunda icke ens kunna fylla vår faders
sista önskan: att föras till sin hustrus grav. Men
vinden vände på natten och trettondagen på morgonen
kunde båten landa vid Horns brygga. Invid den ligger
Spåre båk, som Emil Key så ofta pekat ut från
skogs-templet i Sundsholms park, där man såg den glänsa vit
vid synranden. Dess åsyn n u var en av dem vid vilka
hjärtat kännes färdigt att brista.
Den enkla begravningsakten förrättades av en
gammal kamrat från studenttiden, komminister Willers.
Efter en veckas snöstorm lyste nu solen på den
lilla krets av anhöriga och vänner, som omgåvo kistan,
då den sänktes ner i det sista, Emil Key ännu ägde
av födelse- och hembygdens jord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
