Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FRYKSDALS HÄRAD I VÄRMLAND af Karl Arvid Edin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan i någon högre grad ha lagt sig på sädesexport. Därtill spelade
hans jordbruk en alltför liten roll för hans ekonomi.
[1]
Förklaringen till den stora emigrationsströmmen från Fryksdalen
ligger först och främst däri, att fryksdalingarna äro ett gammalt
vandringsfolk. Ända till inemot slutet af 70-talet hade dessa vandringar
hufvudsakligen varit inrikes säsongvandringar. Då arbetsmarknaden
inom landet efter den då inträffade krisen från att ha varit,
öfverflödande god syntes bli dålig, vände sig fryksdalingen utan tvekan
till Amerika, som han redan något kände till från 60-talet (och
föregående tid).
Så här skildrar landshöfdingen fryksdalingens vandringslif
under 60-talets förra hälft, strax före den första mera anmärkningsvärda
emigrationen. »Den sedan äldre tider hos allmogen inom vissa
trakter af länet, synnerligast Fryksdalen, öfliga seden att vårtiden
begifva sig ut till andra delar af riket för att där söka arbetsförtjänst
förmedelst biträde vid flottning, timring, snickeri och stenbrytning
m. m., uti hvilka slags arbeten särskildt fryksdalingarna äro kända
för mycken skicklighet, vidhålles fortfarande, till stort men för
jordbrukets förkofran i hembygden. Visserligen återvända flere hem med
en icke ringa sparpenning, men denna kommer sällan att bilda
grundplåten för framtida ekonomisk förkofran, utan lefves merändels upp
under vintern, som till större delen tillbringas i sysslolöshet.
Vintertiden begifva sig äfven många till Dalarne och Norrland på
timmerkörslor samt vistas ofta oafbrutet flere veckor i skogarna
utsatta för ett oblidt klimats inflytelser, hvarför ock männen i länets
norra delar tämligen allmänt tidigt lida af reumatiska åkommor.» I 1871/75
års berättelse yttras om dessa vandringar, att det vore »lyckligast
både i sedligt och ekonomiskt hänseende, om den raska och
arbetsdugliga befolkning, som sålunda ofta på aflägset från hemmet
belägna trakter söker vinna medel för egen och familjens bergning,
kunde vid hemmet finna en nyttig användning för sin arbetskraft,
men beklagligtvis torde de gamla lefnadsvanorna och den i
folklynnet fastvuxna föreställningen, att hvad till lifvets uppehälle hörer
lättare å andra orter förvärfvas, ännu länge utgöra hinder för en
öfvergång till en bättre och en i alla hänseenden sundare
verksamhet. Så länge denna folkvandring fortfar, kan det emellertid icke
väntas, att de orter, hvarifrån den utgår, skola hinna någon högre
grad af uppodling.» I följande femårsberättelse heter det till slut:
Den sedan äldre tider hos allmogen inom vissa trakter, synnerligast
Fryksdalen och Elfdalen, öfliga seden att begifva sig ut till andra
orter af riket, hufvudsakligast Norrland, för att där söka
arbetsförtjänst medelst timmerdrifning och biträde vid flottning, i hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
