Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SUNDALS, NORDALS OCH VALBO HÄRADER af Karl Axel Brusewitz - Tiden för folkökningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’28 EMIGRATIONSUTREDNINGEN. BILAGA VIII. BYGDEUNDEKSÖKN INGÅR.
folkmängden, och förmådde de tillgodose dc ständigt ökade behofven?»
Svaret på denna fråga sammanhänger gifvetvis på det närmaste med
frågan oin landthushållningen utveckling och jordbrukets successiva
förkofran i dessa bygder.
Det är utan vidare klart, när man tar i betraktande det
väldiga odlingsarbete, som utfördes, särdeles på Dalslands slättbygd
(jfr s. 5), att jordbruksnäringen därstädes fick ett uppsving, som under
denna tid var väl så kraftigt som på någon annan ort i vårt land.
Och söker man göra en sammanställning mellan detta odlingsarbete
och folkmängdens samtidigt fortgående ökning, är man i första hand,
att döma af föreliggande siffermaterial, böjd att anse, att jordens
uppodling tillväxte i proportioner, fullt tillräckliga att motsvara
befolkningens tilltagande näringsbehof. Sålunda hade ju exempelvis
på Sundal den odlade jordarealen säkerligen mer än tiofaldigats
under samma tid som folkmängden något mer än fördubblats.
Samma undantagsställning, som vi sett Dalsland intaga
beträffande befolkningsförhållandena, intar denna provins äfven, när det
gäller jordbrukets ställning. »Företrädesvis inom Sundals fögderi
hade jordens skiftning stor inverkan på landtkulturen; så att man
ser skogsmarker, kärr och ljungbackar med förvånande hastighet
förvandlade till fruktbärande åkrar och ängar med bebyggda gårdar»,
rapporterar landshöfdingen 1832. Jämte angränsande trakter söder
om Vänern utgjorde Dalboslätten »de delar af länet, hvarest
åkerbruket stod i mesta flor» och tjänade som kornbod åt de öfriga fattigare
delarna., hvilka här fyllde bristen i sitt spannmålsförråd.
Öfverskottet utöfver egna behofvet belöpte sig under medelgoda skördeår till
1 s å V-i af hela spannmålsproduktionen, och gick till afsalu utom orten.
Under sädana förhållanden väcker det ingen förvåning, när man
samtidigt ser bekräftadt, att den allmänna välmågan år ifrån år var
i ett ständigt stigande. Därvid är dock att observera, att detta
gynnsamma omdöme närmast hänför sig till det ekonomiska tillståndet
bland den besutna allmogen. Det är visserligen i allmänhet sant,
att »jordbruket tilltagit i ett visst förhållande till folkökningen».1
Men icke desto mindre hade på samma gång »en viss förlägenhet
bland den för daglön nrbctaude folkklassen»1 alltmer börjat göra sig
märkbar. Och detta gäller ej blott dåliga år, då en verklig nöd
hotade att inställa sig. Vill inan finna rätta orsaken till denna
sfor lägen het», nödgas man medgifva, att den var ett kroniskt ondt.
bestående däri, att »den lösa, eller obesutna befolkningen tillväxt meil
större steg än näringsutvägar och arbetsförtjänst hunnit blifva för
den tillgängliga».1
Ett svar så tydligt som något kunde därmed redan anses gifvet
pä den af oss uppställda frågan. Möjligen skulle den dalsländska
1 Landsh. berätt. 1842.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
