Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - INLEDNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Västergötland, skyddas genom ofvanpå desamma utbredda,
motståndskraftigare bergarter.
Yngre än de kalkstenar, som tillhöra det siluriska systemet,
äro kritkalkstenarna, som förekomma i sydvästra Skåne samt kring
Kristianstad i landskapets motsatta hörn och i närmast angränsande
trakter af Blekinge. Ur agronomisk synpnnkt äro de minst lika
värdefulla som silurkalken.
På grund af kalkstenarnas stora betydelse för markens
bördighet äro odling och bebyggelse långt mera framskridna i de trakter,
där dessa bergarter dominera, t. ex. skånska slätten, Falbygden
i Västergötland, Siljanssocknarna i Dalarna och Storsjöbygden i
Jämtland.
Sveriges jordarter. De flesta af Sveriges jordarter kunna
kallas glaciala, emedan de härstamma från det skede i jordens historia,
som benämnes glacialperioden eller istiden. Denna inleddes därmed
att glaciärer under inflytande af en klimatförändring, hvars
beskaffenhet och orsaker icke äro med full visshet kända, började så
småningom utbreda sig från landets högre delar icke blott öfver hela
Sverige, utan ock öfver en stor del af norra Europa, därigenom
bildande den s. k. inlandsisen. Genom denna ismassas rörelser
bortfördes från vårt land de jordarter, som före istiden täckte
berggrunden, och ersattes med nya sådana. Den allmännaste af dessa
jordarter är morän, som uppkommit genom landisens direkta arbete
på berggrunden. Af moränbildningar finnas flera olika slag;
viktigast är bottenmoränen, som vanligen utgör en regellös blandning af
stenar, grus, sand och leriga beståndsdelar. Om den leder sitt
ursprung från urbergarter, är moränen hufvudsakligen sammansatt af
stenar och grus; har den åter bildats på bekostnad af lerskiffrar
och kalkstenar, är den mera lerig till sin konsistens. Dess värde
såsom odlingsmark beror därför i främsta rummet på den bergart, som
lämnat materialet. I allmänhet kan sägas att morängruset på
urbergsgrund är afgjordt underlägset moränleran på underlag af yngre
skiffrar och kalkstenar. Detta förhållande beror icke blott på
urbergarternas bristande kalkhalt och därigenom lägre näringsvärde för
kulturväxterna, utan ock därpå att morängruset oftast är en
alltför stenig mark för att med nutida höga arbetspriser med ekonomisk
fördel kunna uppodlas. Största utbredningen har morängruset i det
inre Norrland, Dalarne och Värmland samt på det sydsvenska
höglandet, under det att moränleran dominerar i Skåne samt öfriga
landsdelar, där kambrisk-siluriska bergarter bilda grunden.
Morängruset har sin största betydelse såsom skogsmark, och på mera
uppodlade lerslätter kan man ofta iakttaga, att moränens område
begränsas af samma gärdesgård, som omsluter åkermarken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
