Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - INLEDNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I samband med inlandsisens afsmältning bildades de för
nedisade länder så karaktäristiska rullstensåsarna, hvilka såsom
flodsystem genomdraga stora delar af vårt land. Själfva åsarna kunna
naturligtvis icke med fördel odlas, och äfven där de utvidga sig
till sandfält, är marken bättre lämpad för skogsväxt, särskildt af
tall, än till åker.
Då landisen vid istidens slut hunnit afsmälta, låg hela Sverige
betydligt lägre än nu, och stora sträckor af hvad som nu är land,
var då hafsbotten. Gränsen för detta haf, den s. k. högsta marina
gränsen, låg i sydligaste delarna af vårt land ett par till några
tiotal meter ofvan den nutida hafsytan. Härifrån ökades
sänkningens storlek mot norr upp till Ångermanlands kust, där den nådde
sitt maximum, 284 meter, för att därefter åter aftaga. I detta haf
afsatte den tidens älfvar sand- och leraflagringar, hvilka vid den sedan
inträffade landhöjningen kommo i dagen och nu utgöra fast mark.
Dylik lera, s. k. ishafslera, har sin största utbredning i Norrlands
kusttrakter, på det mellansvenska låglandet samt i det sydsvenska
höglandets kusttrakter. På många håll, särskildt i trakter med
berggrund af kalksten, är denna lera starkt kalkhaltig, s. k.
lermärgel. Ishafsleran — och än mera lermärgeln — är oftast mycket
fruktbar, ocn den utgör i själfva verket Sveriges förnämsta
åkerjord. I de flesta delar af Sverige råder stor skillnad i afseende på
graden af uppodling och fruktbarhet mellan de trakter, som ligga
ofvan marina gränsen och därför hufvudsakligen bestå af
moränmark, samt de områden, som ligga under denna gräns och därigenom
blifvit täckta af ishafslera.
I vissa trakter, särskildt i Norrland och Småland, bildades vid
den afsmältande landisens kant s. k. isdämda sjöar. Deras forna
botten är nu, sedan isen afsmält och sjöarna därigenom urtappats,
täckt af sedimentära jordarter af i hufvudsak samma beskaffenhet
som motsvarande ishafsbildningar (sand, lera och märgel).
Genom landhöjningen blef Östersjöns förbindelser med öppna
hafvet för en tid ännu mindre än den nutida och dess vatten
härigenom sött: Ancylus-sjön. Vid slutet af Ancylus-tiden inträffade en
långsam sänkning, så att Nordsjöns vatten åter bröt in:
Litorina-hafvet. Den därpå följande höjningen fortfar än i dag. De
områden af vårt land, som under dessa nivåförändringar varit
vattentäckta, äro endast våra lägsta kusttrakter och Mälare-bäckenets
omgifningar; här är ishafsleran stundom öfverlagrad af de yngreleror,
som afsattes i Ancylus-sjön och Litorina-hafvet och som nu i dessa
trakter utgöra den vanligaste åkerjorden eller dennas öfversta lager.
Sveriges torfmarker. Ett för Sveriges geografi karaktäristiskt
drag är rikedomen på torfbildningar. Sådana äro sällsynta i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
