Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - INLEDNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid på problemet att ur alunskiffern separera de brännbara
beståndsdelarna, hvarigenom man skulle erhålla en brännolja, som
kunde transporteras till och användas äfven i andra trakter af vårt
land. Alunskiffern är hufvudsakligen representerad i Skaraborgs
läns siluriska bergarter, hvadan detta antagligen kommer att spela
en långt viktigare roll i vårt lands industri än den nutida,
relativt obetydliga.
I det föregående har i korthet omnämnts de siluriska
bergarternas utbredning; här må såsom exempel på deras tekniska
användbarhet påpekas, att den siluriska ortocerkalken är föremål för
brytning till trappstenar och dylikt eller till bränning öfverallt i
vårt land, där den förekommer, med undantag blott af
fjälltrakterna. Denna bergarts stora betydelse för jordbruket kompletteras
alltså i viss mån af dess industriella användning, som äfven den
bidrager till silurtrakternas tätare bebyggelse.
Bland bergarter, yngre än silurformationen, äro de, som
tillhöra Skånes stenkolsförande formation viktigast. Rörande dessa
hänvisas till skildringen af Malmöhus län.
På samma sätt som Sveriges leror äro af större betydelse för
jordbruket än moränen, äro de också de enda jordarter, som ha
nämnvärd industriell användning. Af svenska leror är det
hufvudsakligen de under ishafs- och ancylustiden bildade, som lämna
råmaterial för tillverkningen af murtegel, dräneringsrör, takpannor
o. s. v. Sådan industri idkas därför egentligen blott inom de
trakter af vårt land, som under dessa perioder utgjorde den hafsbotten,
på hvilken lerorna afsattes, alltså kusttrakterna och mellansvenska
låglandet. Däremot äro tegelbruk sällsynta ofvan högsta marina
gränsen.
I ett stort antal af våra vanligaste bergarter förekommer järn,
t. ex. den väster om Klarälfven och Vättern så godt som allenarådande järngneisen, men blott i form af mindre korn, alltför
kringspridda inom bergarten för att den skulle kunna få teknisk
användning. Det är i stället de ur agronomisk synpunkt
mindervärdiga bergarterna hälletlinta och hälleflintgneis, som i gengäld, skulle
man kunna säga, omsluta våra viktigaste järnmalmsförekomster
inom Sverige söder om polcirkeln, nämligen malmfälten i mellersta
Sveriges bergslag, från östra Värmland till Uppland. Att
malmerna i detta gamla »Järnbäraland» spelat hufvudrollen i Sveriges
bergsbruk beror hufvudsakligen på deras geologiska beskaffenhet.
Dels äro de nämligen relativt rika, i det att järnhalten kan uppgå
ända till 70 % (nära dubbelt sä mycket som i Englands malmer),
och dels äro de så godt som fria från tvenne mineral, svafvelkis
och apatit, hvilkas svafvel- och fosforhalt göra det järn, som
framställes ur malmer, som innehålla dessa mineral, »rödbräckt» eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
