Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Värmlands län.
Berggrunden inom detta län består uteslutande af till
urformationen hörande bergarter, af hvilka gneiser äro allmännast.
Gränsen mot öster för deras utbredningsområde angifves genom en linje,
aom från länets nordligaste spets följer Klarälfven, tills denna vid
Iiåda tager ett mera västligt lopp, då gränslinjen lämnar älfven och
fortsätter sin förra riktning ned till Kristinehamn. Väster om denna
gräns består berggrunden till väsentlig del af järngneis, men på
samma sätt som inom öfriga delar af det stora sydvästsvenska
gneis-området äro de järnmalmskorn, som gifvit gneisen dess namn, aldrig
samlade i så stor myckenhet, att de bilda någon brytvärd malm;
länets järngrufvor ligga därför öster om den nyssnämnda gränslinjen.
1 östra och nordöstra delarna af länet äro graniter rådande. Inom
deras område förekomma några partier af leptitbergarter, och i dessa
äro dc bekanta värmländska järngrufvorna belägna, samtliga
tillhörande Färnebo härad. Viktigast äro svartmalmerna vid Persberg,
Nordmarken och Taberg samt blodstensmalmen vid Långban. Detta
område utgör den västligaste delen af det stora mellansvenska
järn-malmsbältet. Urlcalksten är den enda kalkstensart, som förekommer
i Värmland, och äfven den uppträder hufvudsakligen blott inom ett
relativt litet område, nämligen inom den nyssnämnda grufrikaste
delen af Filipstads bergslag. Rätt betydande, kalkstensstockar
finnas sålunda på Persbergs- och Nordmarksfälten, men utanför detta
bergslag finnas blott ett par ganska obetydliga och numera till
största delen utbrutna kalklager i Grums härad. För öfrigt är länet
i fullständig saknad af kalkstenar, och icke heller några andra
bergarter af ekonomisk betydelse förekomma, om man undantager den
såsom takskiffer användbara glimmerskiffern vid Glafva (Gillbergs
härad).
För de lösa jordarternas utbredning inom Värmlands län och
därmed äfven för jordbruket och befolkningsfördelningen har högsta
marina gränsens läge varit af mycket stor betydelse. Vid slutet af
istiden lågo de stora slättbygder, som numera utgöra länets
sydligaste del, under hafvets yta, och från detta haf sträckte sig flera
vikar mot norr och nordväst, exempelvis i Klarälfvens och
Glafs-fjordens nuvarande dalgångar. Länets sydvästra del bildade en
skärgård, och blott dess nordliga och östliga delar lågo helt och
hållet ofvan hafsytan. Till följd häraf är morän den dominerande
jordarten inom sistnämnda delar, jämförelsevis vanlig i de västliga
trakterna, men relativt sällsynt på slättbygderna utmed Vänern.
De sedimentara jordarternas utbredning är naturligtvis omvändt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
