Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig, i hvilken grad vi här verkligen lilifvit efter. Några enstaka siffror skola
hjälpa till att uppfriska intrycket härntinnan.
För femtio är sedan tillverkade Sverigo 150,000 ton tackjärn ärligen
och Tyskland 300,000 ton, eller dubbelt sä mycket som Sverige. Nu
tillverkar Sverige 500,000 ton och Tyskland 10 millioner. D. v. s. Tysklands
produktion är nu tjugu gånger större än vår.
År 1850 lämnade Sveriges masugnar 140,000 ton tackjärn, Frankrikes
400,000. Frankrikes tillverkning var alltsu ej fullt tre gånger så stor
som Sveriges. Nu producerar Frankrike sex gånger så mycket tackjärn som
Sverige.
Är 1850, när Sverige producerade 140,000 ton, producerado lielgien
jämt lika mycket. Nu är den Belgiska produktionen dubbelt så stor som den
svenska.
För fyrtio år sedan hade Sverigo hunnit till en tackjärnstillverkning af
240.000 ton. Då stod Ryssland vid 270,000. Nu har Sverige hunnit till
500.000 och Ryssland till 3 millioner.
Vi gitta ej anföra siffrorna för Amerikas Förenta stater.
Men ofvanstående tal göra det begripligt att under dessa fyrtio år
dussintals järnbruk uedlagts i Dalsland, Värmland, Västmanland och Dalarne, och
att många tusen personer af deras gamla arbetarestam — en del af våra allra
yppersta arbetskrafter — länge sedan funnit nya hem i den amerikanska
västern. Där bilda nu deras efterkommande en blomstrande svensk befolkning,
långt talrikare fin den lilla stam af bruksfolk, som vi ännu hafva kvar hemma
i Sverige.
Under sådana förhållanden vore det väl ej orimligt om den svenska staten
kostade på några hundra tusen kronor för experimenter för påskyndande af
extraktionsproblemets lösning. Det vore väl ej orimligare detta än att gifva
anslag till främjande -af jordbruk och fiske. Ingen näringsgren har väl mera
än de andra privilegium på statens hjälp och nnderstöd.
I fråga om järnmalmsbrytningen har vårt land bättre följt med. Doek
är produktion sstegringen alldeles icke så stor som man vanligen föreställer
sig. Ar 1874 lämnade Sverige 2-85 procent af all järnmalm, som frambragtes
i världen. Detta år var visserligen synnerligen fördelaktigt för vår grufdrift,
men det var dock innan vare sig Gällivare eller Kirnnavara tagits i bruk.
Ar 1905 gaf Sverige 3 64 procent af världens järnmalmsproduktion; åren 190(i
och 1907 kommer andelen troligen att minskas genom den vägrade tillåtelsen
till ökad utskeppning från Kirunavara.1 Sedan 1874 kan alltså Sveriges andel
i världens produktion af järnmalm anses hafva stigit från ej fullt 3 procent
till ungefär 31/* procent. Ilvad vi ha gjort, är alltså, trots öppnandet af
Gällivare och Kirunavara, blott att vi följt godt med, ej synnerligen mycket
mera. Och då detta skett i ett land, som med rätta räknas bland de
järnrikaste i världen, så skriker mail öfverljndt på »rofdrift»!
Ofvanstående tal gifva vid handen att vi kunna öka vår järn malmsexport
rätt mycket ännu, utan att vi göra oss skyldiga till misshushållning. Att vi
därunder med all makt böra söka påskynda den dagens ankomst, då
malmutförseln kan aflösas af malmförädling — därom äro ju alla ense. Men lät,
oss då också använda gemensamt all vår intelligens att tekniskt och ekonomiskt
lösa det problemet. Icke vinnes det helt enkelt med att strypa ett af våra
största och mest kulturspridande affärsföretag. Och icke heller vinnes det
genom att förvägra ett affärsföretag den naturliga expansion, som är lifsnerveu
i våra dagars ekonomiska arbete. Tvingas denna affär att stagnera, då stag-
1 Numera är, sftsom bekant, äfven denna sak ordnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
