Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uttalande af Doktor Adrian Molin, Sekreterare i Nationalförsamlingen mot emigration, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOKTOlt ADRIAN MOLIN.
23
Men det var icke blott ekonomiska och kommunikations teknisk a
faktorer, som sålunda spelade med i den tidigare utvandringen.
En af de verksammaste var af religiös natur. Många af de solida
svenska bondefamiljer, som pä 1850-talet öppnade utvandringen,
voro sådana, som gripits af den tidens starka pietistiska rörelser
och icke fingo för konventikelplakatet dyrka Vår Herre i fred på sin
fason. I statskyrkans namn bröto svärande länsmän in öfver
andaktsstunderna, trakasserade och bötfälide — och jagade senfödda
ättlingar af dem, som en gång kämpade på tysk jord för
religionsfrihetens grundsats, öfver till den nya »frihetens stamort på jorden»,
som hägrade på andra sidan världshafvet.
Men konventikelplakatet och dess tillämpning var intet isoleradt
fenomen i den tidens svenska kyrka och samhälle. Snarare var det
typiskt.
Storhetstidens Sverige var ett samhälle af öfvervägande
militärisk struktur, ett samhälle, som i sin strama koncentration på
statsuppgifterna gick hårdt fram öfver den enskildes lycka, hans
önskemål och förhoppningar på lifvet. Sä länge uppoffringarna för
rikets kraf verkligen möjliggjorde ett starkt statslif och en yttre
storhetsställning, och framför allt så länge med statstanken förknippades
ett religiöst patos, som genomträngde hela folket, så länge bar folket
bördorna tåligt, inte minst därför att sä länge bar också det svenska
stormansståndet manligt ansvarets börda, och folket följde. Mon ur
storhetstidens militärstat utvecklades eller afvecklades frihetstidens
och 1800-talets svenska byräkratstat genom den ena förfallsperioden
efter den andra. Storhetstidens starka lif med sin grundton af
guds-förtröstan och nationell yfverborenhet följdes af den döfva resignationen
efter olyckorna, insprängd med epigonernas fras- och teaterbravader.
Staten urartade till ett enda stort ämbetsverk för »vederbörlig
ordning-, och folket, som förut varit ett ofta hardhändt brukadt medel
för stora statsändamål, blef en mjölkko för denna vederbörliga
förvaltning, hvilken ju längre tiden gick skötte sitt fögderi allt sämre,
och öfver hufvud för en öfverklass, som numera moraliskt lefde
väsentligen på gina förfäders meriter. Och nu såg folket inte längre
någon mening med det bela, det led inte för någon stor sak, men
det fick tala hugg för sina fulla husbönders dåliga lynne, lida
orättvisor genom mutbara tjänstemän och betala dryga utskylder till en
kyrka, hvars lefvande ande Hämtade, och till »kronan», om hvilken
det inte visste stort mer än hvad ryktet hade att säga om dess
ovärdiga bärare, och om hvars ovärdiga representanter ute i bygderna
det hade blott alltför sorglig erfarenhet. — Jag förbiser icke denna
skildrings allsidigt tillspetsade karaktär, men kärnan af sanning
bestrider ingen, som känner det svenska småfolkets lif sådant det tett
sig ända in emot våra dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
