Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORPENS FKTKOI’NINfl.
103
nöjda med sin beroende ställning och finna sig hafva bättre
ekonomiska utsikter på annat håll. Ett arbete pä torparklassens
bevarande måste offra torpsystemet såsom arbetssystem för det viktigare
sociala ändamalet att kvarhålla torparne.
Det synes endast vara, en riktning, hvaruti detta arbete kan röra
sig, oeh det är ett understödjande af torpens förvandling till egna
hem med äganderätt. Man kan visserligen sätta ifråga en
lagstiftning, som gör torparnes besittningsrätt till torpen tryggare än den
är genom den nya arrendelagen och som jämväl tillförsäkrar dem
den värdestegring, som torpet genom deras arbete ernår. Äfven kan
möjligen ett allmänt upplysningsarbete, som höjer torparklassens
kunskaper och jordbruksintresse samt motarbetar vantrefnaden i
torparhcmmen, verka i samma riktning. Tager man emellertid i
betraktande styrkan af de krafter, som för närvarande drifva bort
torparne och upplösa torpsystemet, så torde de ringa utsikterna
blifva uppenbara för alla försök att få torparne i någon större
utsträckning att sitta kvar som nyttjanderättshafvare.
Torparnes allmänna känsla af ofrihet oeh missnöje med sin
ställning beror nämligen i högst väsentlig grad därpå, att de sitta
såsom brukare af andras jord. Att torpsystemet numera råkat på
förfall; att det antingen alstrar en trög oeh liknöjd befolkning eller
ock upplöses, beror innerst därpå, att det hvilar på tillvaron af ett
personligt förhållande mellan torparen och jordägaren, för hvilket
förutsättningarna ej längre finnas. Torparne kunna icke numera och
i framtiden kvarhållas i detta personliga förhållande, sedan
själf-ständighetskrafvet blifvit allmänt inom allmogeklassen och talrika
ekonomiska möjligheter af annat slag erbjuda sig. För att
kvarhålla dem vid torpen finnes då intet annat medel än att understödja
deras frigörelse ur detta beroende.
Att därigenom en institution af stor historisk betydelse såväl
för jordbruksnäringen som i socialt afseende upplöses, må väl från
flera synpunkter beklagas. Denna upplösning är emellertid under
alla förhållanden oundviklig. För statsmaktorna står valet endast
niiillan att passivt åse torpens af hysande och torparklassens
undergång eller att ingripa i samma riktning som den faktiska
utvecklingen, låta torpinstitutionen falla och hjälpa torparne att blifva
själfägare. Vid betraktande af de mycket stora nationella förluster,
som torparklassens undergräfvande medför, måste det senare anses
vara statens oafvisliga plikt.
Det kan väl göras gällande, att genom torpens friköpning
själf-ügande obesutenheter i stor skala tillskapas, med de ölägenheter
detta tvifvelsutan i vissa fall kan innebära. Däremot kan
emellertid anföras: dels att ilen nuvarande egnahemsrörelsen i än högre
grad träffas af denna anmärkning; dels att torparne, då de hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
